20140201

Att känna sig ofri och att göra en kanonräddning

L1011060-Redigera

L1011107-Redigera

L1011138-Redigera

L1011156-Redigera

L1011239-Redigera

L1011246-Redigera-2

Det kommer en känsla av att inte kunna styra mitt liv över mig. Den ligger i mitt sinne, tuggar. Inte styra, inte påverka, jag känner mig plötsligt ofri, låst. Allteftersom dagen går och känslan ligger kvar känner jag frustrationen. 

Jag går på promenad med hundarna bara för att inse att jag egentligen inte har lust med att gå på promenad med dem, känner mig låst, vill bli fri. Flugan gör ett kast med huvudet, lyfter nosen och drar ned i diket, Lusen följer tätt efter, hon har läst av sin flock. Tillsammans hetsäter de något i diket, hund eller kattskit. Jag svär till, säger till dem att lägga av, jagar bort dem från skiten. I samma ögonblick som de springer upp ur diket bestämmer jag mig för att gå hem med dem igen. Fortsätta min promenad själv. Jag gör så, känner mig friare, men fortfarande obekväm. Inser att jag inte har lust med en promenad alls. Hemåt igen. 

Sätter mig och bläddrar bland bilder, bläddrar bland texter, ingenting känns bra, ingenting blir som jag tänkt mig. Det är väl en slags fas, kanske kommer det utveckling ur den med tiden.

Det blir bibblan istället, ett lugnande samtal med vännen Micke. Böcker och bilder och tankar, mitt sinne lättar. Ungarna är med, sitter i pysselrummet, jag hoppas de inte för en massa liv som de brukar. Kvinnan vid bordet jämte skriver något på sin laptop. En roman kanske, en novellsamling, jag undrar flera gånger vad det är hon skriver. Lite då och då ser hon upp från skärmen, ser sig om ler lite mot omgivningen. Jag känner igen mig själv, ibland behöver man släppa i några sekunder, ge tankarna luft. Det är ett vackert igenkännande, ett vackert leende. ”Nästa gång hon ser upp ska jag fråga” tänker jag. Kanske skriver hon som Hemingway, eller Hem som en god vän kallar honom.

Hon ser inte upp någon mer gång. Under H hittar jag Hemingway, I vår värld, en novellsamling. Jag bestämmer mig för att låna den, det var länge sedan jag läste Hem. Lundellboken jag läser har gått i stå och börjar tappa sin stuns, tycker jag. Så är det med vissa böcker, de slår inte an. 

Söndagspromenaden låter mina tankar få luft. Jag måste förändra, ta ett steg tillbaka, beskriva vad jag ser och berätta om det. Jobba lösare med kameran, snabbare och mer medvetet, men samtidigt omedvetet. Förändring är svårt, berätta är svårt, men vem fan har sagt att det ska vara lätt.   

Jag passerar ett gäng grabbar som spelar boll på skolans plan, de och bollen ser ut att drömma om vår och sommar. En av grabbarna ropar på mig ”Hej Lisas pappa” Jag vaknar upp ur mina tankar, glad och stolt över att ha blivit igenkänd. Känslan av att vara i min by, där alla är hej och du med varandra. Gammal som ung. Jag frågar om jag får vara med, står i mål, gör några kanonräddningar. En av grabbarna gör en dribbling, fintar mig, det blir en tunnel. Jag svär och skrattar, grabbarna jublar.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: