20141216

Gatans känsla av ensamhet

DSC04973-Redigera

En inställd träff, några timmar att slå ihjäl. Det är sällan jag går i centrala stan själv utan något ärende, men i dag uppstår tillfället utav en slump. Med en sötsliskig smak i munnen av något slags julkaffe kliver jag ut på gatan.  Jag borde tagit vanligt kaffe, starkt med mjölk, mer än så behövs inte. Ibland saknar jag kokkaffet hemma hos farmor, riktigt kokkaffe, mjölk i. Det var ofta svagt, lite för svagt för min smak, det var andra tider då. Farmor och farfar var återhållsamma människor med små ekonomiska resurser. Svagt kaffe med en lätt ton av garvsyra.

Caféets angenäma värme byts mot västkustvinterns blaskiga kyla som slår mig i ansiktet när dörren slår igen. Gatan är tom förutom några enstaka sena julshoppare, de flesta affärer har stängt. Jag funderar över hur timmarna ska slås ihjäl. Motstår en impuls att ta upp mobilen för att ringa och prata med någon, vem som helst som tar död på känslan av ensamhet som kommer över mig. Förvånad undrar jag när jag blev så rädd för att vara ensam i några timmar. Eller är det bara ovana. 

Jag bestämmer mig för att låta mobilen stanna i fickan, gå en promenad för att se, lyssna och uppleva istället. Ta några timmar och försöka komma verkligheten inpå livet, känna gatans våta yta under mina skor och vindens bistra pustar mot mitt ansikte. Lyssna på tonårsgrabbarna som står och pratar högljutt utanför McDonalds, lyssna på tonårstjejernas konversation. Vartannat ord de använder verkar vara liksom, de hinner säga det ett par gånger medan jag passerar busshållplatsen där de står och väntar på sin buss. 

Jag passerar tiggaren utanför mataffären, plötsligt känner jag mig privilegierad i det liv jag lever. Jag behöver inte lämna mitt hem och min familj bakom mig för att överleva. Jag behöver inte åka till en plats där jag inte förstår språket eller hur samhället fungerar för att överleva. Jag undrar över hans liv, hur det har sett ut, hur det kommer att se ut. Jag gräver i fickan, inga kontanter, som vanligt. Vi får ögonkontakt, nickar åt varandra. Jag går vidare i mitt liv. Han sitter kvar i sitt liv.

 

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: