20141219

Sista dagen innan julledigheten

DSC05036-Redigera

DSC05045-Redigera

Jag gör som jag lovat mig själv, lånar en bok, Lundell. En bok jag börjar läsa samma kväll. De första sidorna går långsamt, han har ett språk jag inte är van vid, en annan takt, ett annat anslag. Det är vackert, men jag är ovan. 

Bilder, musik, berättande, målande. Det måste handla om dig själv, ta avstamp någonstans mellan magen och bröstet, snudda vid hjärnan och passera ditt jag. Då blir det intressant, då får det en anspänning, en laddning. Lundells språk gör det på ett vackert sätt.

Det är sista dagen innan julledigheten. Katten följer med mig in på kontoret, tar plats i soffan, rullar ihop sig till en boll. Jag sitter och tittar på henne, hon ser ut som en pälsmössa där hon ligger ihoprullad. Hennes päls lyfter och sänker sig sakta allteftersom andetagen sjunker in och ut ur hennes lilla kropp. Hon lyfter sakta och majestätiskt blicken när jag lockar på henne, jag har fått audiens att prata med henne för ett kort ögonblick.

Det är något speciellt mellan mig och katter. 

Sista dagen innan julledigheten, morgonens skolavslutning sitter kvar på mina näthinnor och de ljusa barnrösterna klingar i mitt öra. De sjunger om fred på jorden, de sjunger  om förståelse, om empati. De sjunger en sång om alla jordens barn, om alla oss människor på jorden. Barnen står sida vid sida, ler mot oss, ler mot varandra. Få saker är vackrare än deras leenden. 

Någon kommer från Sverige, någon från Iran, någon kommer från Indien, någon från Finland.

De ser på varandra, ler mot varandra. 

Vad bryr sig kärleken om gränser? Vad bryr sig barn om gränser?

De sjunger om jordens alla barn.

Det är vi som lär dem att skilja på människor.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: