Att flyga drake

Tärnan som svävar över viken svävar på en sommarbris sval som en smekning. Hennes spolformade kropp står nästan still i luften, vingarna är lätt böjda, kroppen balanserar i sensuell rörelse. Hon knycker till lätt med ena vingen och gör en lov.  Jag tänker på Rönnedahls tärna som har fått ungar och dyker i hans vik, undrar om han stod och såg på henne på samma sätt som jag står och ser på min tärna. Knycken på vingen, en nästan omärklig rörelse och en elegant lov åt vänster, ut över grötviks hav. Vår egen drake kämpar sig uppåt bit för bit, knycker till lite för att sedan fastna högt upp i luften i en imitation av tärnan. “Tålamod” säger jag, “Det är allt som krävs för att flyga drake”. “Tålamod och en bra vind”. Draken hänger kvar i små nästan omärkliga rörelser. 

Senare på kvällen ser vi på en fotbollsmatch, England mot Colombia vill jag minnas att det är och efter det går vi och lägger oss. Min älskade hustru före mig, jag sitter kvar med ett glas whisky. Jag ser på den bärnstensfärgade drycken och tänker på ett kallt och tyst land i norden. På hur viktiga månaderna juni, juli och augusti är här uppe. Och jag känner mig berusad på whiskyn, tärnan, draken, flickan, solen, hustrun och den lätta vinden. Allt det jag förknippar med liv finns i den berättelsen och husbilen är som sommarnatten, varm men ändå med en hinna av kyla och mörk men ändå med en strimma av ljus.

Och medan sommarnatten sluter sig omkring mig tänker jag på att jag snart fyller 50 och  att jag antagligen jobbar för mycket och att jag känner mig trött och ännu är semestern någon vecka bort. Utanför slår Kattegatts vågor försiktigt mot Grötviks stenar i en vad det verkar oförtröttlig dans mellan elementen. Kanske lite varmare och kanske inte så rent som för flera 100 eller till och med 1000 år sedan, men lika evigt. Och jag känner mig trött som att jag vore en av vågorna som slagit mot stranden i så lång tid och till sist kommit till insikt om att det aldrig tar slut. Bortom varje våg finns alltid en ny våg. 

Och jag tänker på mörker, inte kattegattsnattens varma och mjuka sommarmörker utan det mörker som så lätt växer inom oss. Hur lätt det är att välja, glömma ljuset, välja mörkret.

Några dagar senare väntar vi på regn och det faller något som i alla fall liknar regn. Men marken är stenig och hård efter flera veckors torka så några droppar förmår inte att göra mer åt den saken än den kyliga nattens ytliga fukt som uppstår i naturens egen värmeväxlare. Ett annorlunda väder har kommit för att stanna, inga elbilar i världen lär kunna ändra på det. Särskilt inte när den nya tekniken är lika skitig som den gamla och miljön bara har blivit en mjölkko för staten. Det är ok att skita ner, bara du betalar för det. Miljöpolitiken känns hopplös och desperat om du frågar mig. Hade man riktiga visioner så subventionerade man närodlat och lokala affärer som sålde närodlat istället för elcyklar vars batteri en gång ska tas om hand. Och man försökte skaka liv i landsbygden istället för bombastiska shoppingtempel dit folk åker från när och fjärran. Och hade man visioner så tog man reda på helheten med miljöpåverkan från elbilen, ekologisk odling  och andra påstådda mirakel som vi matas med. 

Nog om det.

Regnet kom till slut men det kändes som att dropparna kunde räknas på ena handens fingrar. Och bäckarna i skogen där jag brukar ta mina promenader sinar. Några av dem var översvämmade för inte alltför länge sedan och jag minns hur en av översvämningarna drog med sig ett stort stycke av vår infart och vägen utanför den. Det var samma dag som brandmännen plockade upp våra ungar uppe vid översvämningen och körde dem hem. Ungarna hade sett brandbilarna på väg upp för att försöka göra något åt översvämningen, nyfikenheten tog över och de begav sig efter för att se vad som stod på. Brandmännen såg till att de kom säkert hem.

Men det var då det, för några år sedan, kanske 4 om jag inte missminner mig. 

Bäckarna sinar men vår brunn har klarat sig hittills. Inte opåverkad, men vi förbrukar inte så mycket vatten och än så länge fyller det omgivande berget på med vatten. 

Än så länge.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: