Att fylla ett hus

m2403758-redigera

Hösten är över oss och för en sekund tycker jag mig känna vintern i morgonens första andetag.  Eller om det bara är min hjärna som lurar mig, tolkar intrycket från lungorna och den vita andedräkten på sitt sätt. Det är en vanlig dag i livet, en av hur många som helst kan man tycka, om det nu finns något som vi kan kalla för  vanliga dagar.  

Vårt hem är sällan stilla, barn, ungdomar, hundar, katter, vuxna. Det är som att det alltid händer något, som att huset självt lever och skapar liv runt omkring sig. Jag gillar det även om det finns stunder av tystnad jag inte kan leva utan.

Det här huset är det jag har, det egna, mitt, vårt. Polaren har köpt ett hus på en grekisk ö, det första huset han äger i sitt liv, det skulle ta honom ända till pensionsåldern att skaffa det. Han skriver så vackert om sitt hus och omgivningarna. Kärleken till en plats lyser i orden. Jag läser och av någon anledning hamnar jag på vår terass, ser drömmande ut över gräsmattan, träden som inramar den. Kaffet i min kopp är ljummet, jag tycker bäst om det så, ljummet och milt, gärna med en skvätt mjölk. På norra delen av altanräcket sitter den yngsta katten, på södra den äldsta. Båda väntar på att bli klappade. Den äldsta har en päls som gnistrar i höstsolen och den har samma gulröda lyster som gården ligger insvept i . Jag tänker på hösten, den som kom i år igen och mörkret, vintern. Men dagen är varm och jag drar tillbaka mina tankar till nutid igen, fortsätter till dåtid. Vi skaffade huset för 20 år sedan eller så, -97 tror jag det var. Det var inte mycket mer än ett ruckel då och vi fick det för en spottstyver. När jag tänker efter så är det inte mer än ett ruckel idag heller, i alla fall med dagens mått. Våra vänner har vita kaklade kök och toaletter, rent och snyggt. Vi har mest röra och halvfärdiga rum. Det är nästan 100 år sedan första plankan spikades fast i det här huset och om väggarna kunde tala så skulle de nog tala om systrarna Ottosson som bodde här innan oss. Den äldsta av dem, Hildur,  bestämde sig för att bo kvar tills hon fyllde 90, veckan efter hon fyllt trillade hon i trappan och sedan blev flytten av. 

Huset ligger i utkanten av byn och om jag skulle kalla något för hem så är det här. Så nära jag kan komma tror jag. 

Det har varit en del grejer i byn senaste tiden, lite bråk och bilbränder. Bylingen grep visst någon häromdagen och på fejjan härjas det. Ska man gå efter snacket där så känner sig alla otrygga, men det verkar mest vara ett 50-tal människor som står för det mesta skramlet, samma personer som brukar skramla om än det ena och än det andra. Aldrig nöjda, alltid arga.

Jag tror inte det här stället är vare sig tryggare eller otryggare än någon annan plats med lika många, eller få, innevånare. Konstigare än så behöver det inte vara. 

Vårt hus då, inte mycket för världen, men det är en plats som fastnat på mig. Precis som en del personer och hundar kan fastna på mig.

Men mest handlar det om de som fyller huset med liv.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: