Att möta sin rädsla

Jag har känt oron komma smygande varje gång jag tänkt på det som brandmannakollegan berättade för snart 5 veckor sedan. Preparandutbildningen, kryputrymmet, ett mörkt hål, en labyrint, du ska igenom den med full utrustning, brandställ, rökmask, gastub, en hand först för att du ska få plats. Jag kom på mig själv med att räkna ut  vilken dag det skulle ske redan när vi fick schemat och får det bekräftat när vi den dagen svänger upp på gården till den gula villan. Magen snurrar, tankarna snurrar, huvudet snurrar. ”Fan” tänker jag, ”Lika bra att göra det här, på med utrustningen för i helvete, lika bra att vara först upp”. Pulsen rusar, blodet pumpar i tinningarna, blir ett bultande ljud som nästan överröstar väsningarna rökmasken ger ifrån sig vid varje andetag. Jag dyker in i hålet utan att tveka, finns inget annat sätt. Det är trångt och mörkt, men inte så trångt och mörkt som jag tänkt mig, inte i närheten av det obehag jag tänkt mig. Jag ger min kropp uppgiften att röra sig och den lyder utan någon som helst protest. Lugnt och metodiskt, framåt. Känslan att komma ut på andra sidan är nästan overklig, inte just för att jag kommer ut, mer för att jag besegrat en demon, vunnit över en rädsla. 

Samma känsla kan jag ibland känna när jag plåtar, eller när jag tävlade med hund och klev in på SM-arenan. Eller kanske när jag möter en hund med rädsle eller aggressionsproblem den första gången, tiden innan jag fått grepp om hunden, förstått just den här individens språk. Möta sina rädslor, vinna över dem, känna livet. 

På torsdagen repellerar vi, skillnaden mellan klaustrufobiutrymmen och att hänga i en lina är milsvidd för mig. Frihetskänslan när jag svävar fritt i en sele högt över marken är underbar och på vägen ner får jag flashbacks från min tid med Doris, min gamla bombhund. Hon var i rätt dålig kondition när jag fick henne, lätt överviktig och dålig uthållighet. Vi tränade hårt och ihärdigt, skulle vi ut i FN-tjänst som det var tänkt så var hennes och min skicklighet och uthållighet vår livförsäkring. Vi gjorde allt en hundförare och hund kan göra tillsammans, klättrade, firade oss uppför och nedför lejdare, jobbade på hög nivå och på låg nivå, repellerade. Doris hängde i en sele på mina lår, jag minns att hon var orolig till en början men lugnade sig när jag pratade med henne. Det var sådan hon var, enkel, tillitsfull. 

Under träningsveckorna var vi tillsammans varje tänkbar minut och det skapade starka band.

Vi kom aldrig iväg på FN-tjänst, Doris visade sig ha vissa specialkompetenser som placerade oss tillsammans med röjdykarna i Lysekil. 

När hon blev pensionerad tog morsan och farsan hand om henne och med tiden kom det oundvikliga, även om du är evigt ung i huvudet blir kroppen med tiden gammal. Det var jag som åkte med henne till veterinären, vi var 2 soldater på ett sista uppdrag, tillsammans en sista gång. Den natten låg jag tyst och vaken. 

Vackra själar passerar så lätt revy i våra liv, Doris var en av de vackra i mitt liv. 

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: