Att sjösätta en barkbåt

Någon slags vår, sol i alla fall och fler plusgrader än vi haft på länge och vi tar cyklarna ner till höljen för att grilla korv och tälja barkbåtar. Byn luktar grillat längs vår färd, cyklarna rullar mjukt. Jag tänker på våren och jag tänker på kärleken, den som är det viktiga. Och jag tänker på att jag skulle vilja bo i en storstad en gång, något år eller så. Pulsen, livet, den alltjämt pågående cirkusen som jag precis upplevt under några vackra dagar i London, ibland kan jag längta efter den. Jag minns polarens leende när vi satt på ett fik i Stockholm någonstans nere på söder, vi hade precis beställt in varsin öl. ”Bättre än på landet va?” sa han på sin söderkisdialekt och skrockade. Minnet kommer till mig nu när cyklarna rullar lätt och vi ska till Höljen, det finns något vackert med det med. Byns gator och min älskade hustru cyklar framför mig och jag tänker på hur sexig hon är och på hur jag sent igår kväll körde hemåt, sent, som så många gånger förr. Hemlängtan jagade bort hungern och bilen rullade fortare än den borde. Lätt. Och känslan av en doft av vår när jag kom hem, hustrun någonstans mellan vakenhet och sömn och några utbytta ord och hennes mjuka värme jämte mig. Som vår, som hemma. 

Och nu, våra cyklar som rullar lätt och vid Höljen täljer vi barkbåtar, sjösätter dem. Vi ser på  när de en efter en seglar iväg på en resa vi inte vet något om, söderut, längs Nissan. Och solen seglar sakta västerut, från en dag av vår. Någon annanstans i världen stiger den upp från öster, en man ser den stiga upp, ser sin vackra hustru i morgonljuset, tänker på våren och tänker på kärleken och på att han ska tälja barkbåtar med sina barn ikväll. Natta dem i god tid och sedan älska med sin hustru och tänka på kärleken. Det är så världen fungerar, tro aldrig nåt annat, vad de än säger.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: