Att vakna en morgon som alla andra

R0011093-Redigera-2

Jag vaknar upp en morgon, den är mest som alla andra morgnar, men just idag är det lördag och jag ligger och drar mig. Min älskade hustru steg upp för några minuter sedan och sängens värme och min kropp bär en tyst längtan efter att hon ska komma tillbaka. Mina tankar vandrar och jag känner värmen inom mig, minns att hon hade något att göra på morgonen och inser att hon inte kommer. "Ändå dags att gå upp" tänker jag. Golvets kyla under mina fotsulor när jag sakta kasar mig ur sängen,  jag girar och sätter fötterna på några kläder som ligger slängda på golvet. Runt omkring mig kryper kyla och november. En vanlig morgon, jag hör att ungarna har vaknat, tänker på min dag. Om några timmar ska jag låta dem sitta uppe långt efter sängdags, kolla film på paddan innan de somnar. Min älskade hustru ska fastna i något tv-program, jag ska ge henne en gliring för att jag inte får se fotbollen, inte för att det spelar någon roll, mer för att det hör till. När barnen somnat sida vid sida ska jag bära lillkillen till hans säng, han ska hänga som en docka med benen dinglandes fram och tillbaka i mina armar. Jag kommer att veta att han sover räv och han kommer att ha svårt att hålla sig för skratt. ”Det är min familj” ska jag tänka när jag stoppar om honom i sängen. Han kommer att le mot mig, säker på att han lurat mig till att bära honom. ”Jag skulle bära dig till världens ände och tillbaka om det krävdes av mig, bära dig tills jag stupar, går ner på knä och sedan skulle jag fortsätta”  ska jag tänka.

Men det är sen, ikväll, nu är det morgon och jag har precis kommit ner i köket.

Jag möts av en underlig statusuppdatering på fejjan, någon vän befinner sig i Paris och är välbehållen. Snart ytterligare en och ytterligare en. Nyheterna berättar om ondska bortom förståelse, ondska lik den som  drabbar världen dag efter dag på olika platser. Det är inte  första första gången i mitt liv som en morgon ändrar karaktär på det här sättet, i min ålder har jag samlat på mig ett par sådana. Morgnar när ondskan bara brer ut sig.

Och så fejjan, trollen, jag läser några inlägg och förstår plötsligt hur människor kan hata varandra, hatet finns där mellan raderna. Samma hat, samma hat. 

Och jag tänker att jag vill bara leva mitt liv. Ligga tidigt en morgon i sängen och längta efter min hustru, känna pirret i underlivet. Jag vill se mina barn växa upp, skratta tillsammans med dem när en liten pojke på cafét börjar sjunga om bajskorvar. Stapla ved tillsammans med dem och förundras över deras olika personligheter. Jag vill känna maktlösheten när tonåringen säger att han och tjejen har gjort slut, sitta med känslan av att jag vill ställa mig upp och säga ”Nej, stopp, nu jävlar ändrar vi på det här” trots att jag vet att det inte går, att tiden måste visa vad den vill med livet. Jag vill sitta i köket och höra min hustru prata med äldsta dottern i telefon, blunda och se dem framför mig. Hur båda har kilat in telefonen mellan örat och axeln när samtalet drar ut på tiden. Jag fortsätter smyglyssna och ler. Bara saker som de gör och som de säger. Sådant jag inte får veta eller förstå, jag vill känna den lilla uns av avundsjuka, känslan av att vara utanför. 

Jag vill 

Så mycket som inte spelar någon roll i det hela

Men som är min värld

Hela min värld

November som kan vara så vacker kommer så mörk över mig

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: