Berättelsen

En kritvit tunn kölddimma ligger över Nissan. Termometern visar -4 grader och jag tror på den. Fukten från havet och ån biter lätt i kinderna, det sägs att -4 grader här är värre än -20 i Norrland just på grund av fukten. Så kan det vara. Jag tittar västerut, eller kanske är det mer sydväst, ner längs Nissan. Bakom den lätta kröken försvinner hon ner mot nedre kraftverket och på andra hållet passerar hon gamla Jutefabriken på väg mot övre kraftverket. När jag går över bron till andra sidan märker jag att brofästet är insvept i en tunn hinna av is. Andedräkten lyfter i stötvisa moln ur min mun. Det är tyst och vackert, en av de morgnar jag förstår varför jag går kvar här.   

Vad gör en bra berättelse? En viktig fråga att ställa. En bra berättelse måste ha en förebild, en verklighet att luta sig mot. Men själva innehållet och handlingen är sällan avgörande, sättet den berättas på är viktigare. Liv och nerv, puls och sensualism, viktigare än det som finns inuti själva berättelsen. Språket, det är det allt handlar om, berättaren måste hantera orden, smeka dem, piska dem. Säga det oväntade eller det väntade. Träffa den som läser, i magen, hjärtat eller var vi nu förnimmer. Ta bort, sortera ut, berättare måste stryka och ta bort snarare än att lägga till. 

Som i så mycket annat i livet sitter det i att sortera bort det dåliga, bygga vidare på det bra.   

Bilder, en annan slags berättelse än den skrivna, men ändå samma. Språk, liv, nerv, puls, något sensuellt, eller stilla. Känslan, anslaget och hur bilden träffar dig. En bra berättelse ska kännas. 

Jag minns hur jag som liten såg barnprogrammet Slas berättar för barn. Det var mycket längesedan. Jag minns hur jag satt i farmors och farfars tv-rum, ett ganska enkelt möblerat rum som liksom resten av deras hem hade möbler som fått följa med en lång tid. Det var så man levde ute på landet, enkelt och sparsamt och man slängde sällan något om inte det var helt sönder eller utslitet. Jag minns gökuret på väggen, en gång varje halvtimme lät det ”ko-ko”. Men själva göken som skulle komma ut lyckades jag aldrig få se. Den var sönder och hade varit det så länge jag kunde erinra mig. Farfar brukade laga det mesta som gick sönder, man gjorde så i deras värld, men kanske kunde han inte laga gökuret. Vad vet jag. Gökuret blev i alla fall aldrig slängt trots att det var sönder. 

Men det var mycket länge sedan och Slas minns jag. Hans röst var nästan hypnotiserande och berättelserna fängslande, trots att jag nog egentligen inte ville det innerst inne. Teckningarna var enkla, berättelserna lite underliga för en 1o eller 11 åring som jag var då och programmet borde varit tråkigt för en så ung och rastlös människa. Men ändå. Jag satt där och lyssnade. Det var andra tider då, det måste man veta. Barnprogrammen sändes mellan 18 och 19, mina föräldrar jobbade ofta så att de kom hem sent och jag var en hel del hos farmor och farfar i deras enkla, långsamma hus och där lyssnade jag på Slas. I dag kan man snäppa på tv:n vilken tid som helst på dygnet och mötas av actionfyllda barnprogram som tar andan ur en, det är lätt att finna 1 timmes underhållning i rasande tempo och sedan 1 program till, tätt följande på det första. Men då, för mycket längesedan, var det inte så.

Och om jag minns rätt, det gör jag kanske inte. Kanske hittar jag på när jag tänker på det där rummet, gökuret och bonaderna på väggen som sa ”Hem ljuva hem”. Men om jag minns rätt så var jag redan då, som mycket, mycket liten andlös inför Slas berättelser. 

Bilden, en morgon vid Nissan, en berättelse om tysthet, kanske ensamhet och saknad av något. Ro i själen kanske. Vad vet jag.

Bloggen, 450 000 besökare sedan jag startade sidan, 450 000 läsare, det gör mig jävligt stolt. Någon besökare jämförde mig med Slas, det gjorde mig ännu stoltare.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: