Clowner och fina skjortor

Långfredagen väcker oss med ett vackert väder. Det är inte samma över hela landet, någonstans norrut berättar vännerna om snö och slask. Härnere singlar vårens första fjäril över gården och skatorna fortsätter sitt idoga arbete med sitt bo. De bygger på samma ställe som förra året, letar pinnar, måttar och drar dem på plats. Det gick sådär förra året, de hade 2 småttingar, den första klarade sig, den andra föll ur boet och slog i något på vägen. Vi försökte mata och flytta den till närheten av boet men några dagar senare dog den. Livet går vidare, det faller snö, kommer sol och nästa år gör skatorna nya försök. 

Jag närmar mig vägs ände som deltidsbrandman känns det som. Trots bra kollegor och chefer på stationen och en uppgift som känns viktig så är min känsla att räddningstjänsten är en organisation som vacklar. För några år sedan hamnade jag inom Försvaret och jobbade med sprängämnessökande hundar. Efter en tid där slogs jag av känslan av att det här är en organisation som faller och som försöker att bygga en verksamhet och lösa en uppgift med frivillighet och äventyrslust istället för ekonomi. Samma känsla drabbar mig nu i Räddningstjänsten. Det funkade inte i Försvaret, kommer inte att funka i Räddningstjänsten. Världen är helt enkelt inte så längre. Och ryggradslösa arbetsgivare som ser om sitt eget istället för att måna om sina anställda, de som till syvende och sist ska utföra jobbet, brukar sällan nå framgångar. Att vara chef är en position, att vara ledare är en relation fanns det en klok man som sa till mig en gång i tiden. Så är det. Fina skjortor och fina titlar har aldrig imponerat på mig, men en ledare som tar smällar för sina kollegors skull imponerar. 

Men vad vet jag, inte mycket. Om jag får spekulera kan jag nog säga att om några år kommer vi inte att ha någon olycksberedskap att räkna med. Dessutom börjar jag bli för gammal för att ta skit, har inte gjort det hittills i mitt liv, tänker inte börja med det nu.

Nog om det. Våren kommer, kanske något att hoppas på nu. Skatorna bygger och ungarna leker cirkus på studsmattan, Cirkus Maximus. Vårtröttheten kommer över mig, jag har vakten och min älskade hustru jobbar, långfredagen går långsamt men vackert. 

Äldsta grabben frågar om han kan låna bilen ”Vi ska till Köpenhamn på onsdag”. ”Men du har ju inget körkort” svarar jag. ”Jag kör upp på tisdag”. Som kloka och förståndiga föräldrar förklarar hustrun och jag att han kanske inte kan räkna med att ta körkortet på första uppkörningen. Han kör upp, tar sitt körkort. Kaxigt kan man säga. Samma sak för nått år sedan,”Det är dags att du söker nått jobb” säger vi, förståndiga och vuxna. ”Jag har sökt 2” blir svaret. ”Du kan inte räkna med att du ska få nått av dem”  vi är fortsatt förståndiga, vuxna och han ser på oss som att vi kommer från Mars. Veckan efter förklarar att han fått bägge jobben. Vi kunde lika gärna komma från Jupiter eller nån annan avlägsen planet.

Det blir ingen bil till Köpenhamn, han måste ha sitt körkort fysiskt för att åka utanför Sverige och det tar nån vecka innan det kommer. 

Han är bra, grabben. Har mer ryggrad än alla de där finskjortorna tillsammans.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: