Den engelska polacken

Min älskade hustru och jag drar på en europaturné. Eller i alla fall någon slags stadsresa, Swinoujscie, Warszava, Poznan, Berlin, Szczecin. Varje stad har sin smak och sin doft, som en egen signatur. Hustrun letar shopping, jag letar kaffehak. Att resa handlar om möten, samtalen, de du inte kan få hemma. Och om att upptäcka att världen är så mycket mer, så många fler. Bara några steg bortanför turiststråken och allinclusivekomplexen finns allt det där som får dig att tänka. 

Vi träffar honom i parken i Warszava, först när jag skriver om det inser jag att vi inte frågade om hans namn. Hunden heter Saimon, det vet jag. Och hunden kommer från ett härbärge för hundar i Krakow och mannen kommer från Liverpool, det vet jag. Vi hade så mycket att berätta om och så mycket att tala om, vi frågade aldrig efter varandras namn. Kanske vi visste att det inte skulle spela någon roll, att vi antagligen aldrig skulle träffas igen och att det viktiga inte var namnen utan mötet, samtalet och våra berättelser och minnet vi sedan skulle ha av en halvtimme i en park, i en del av världen. En värld som är så stor och är byggd av så smått och som låtit oss sammanstråla just här. Engelsmannen berättar att han hamnade i Krakow av en slump, som pensionerad lärare reste han till Polen med enbart en ryggsäck som bagage och tog en plats som volontär på ett härbärge för hundar. Där mötte han Saimon, en vacker hund med ett sargat och brokigt förflutet. De 2 drog norrut mot Warszava och har stannat här sedan dess. Det är många år sedan nu. Vi undrar om det var svårt att få tillstånd att stanna i landet men han skakar på huvudet. ”Jag har aldrig försökt, mina vänner säger att jag är galen och frågar varför när jag säger att jag ska söka medborgarskap. Håll dig utanför myndigheterna säger de. De är misstänksamma, jag tror det är ett arv från kommunismens dagar. Och jag kan leva här med stöd av eureglerna ett bra tag. Dessutom så är det aldrig någon som frågar”. Han har lätt för skratt och lätt för att berätta. Vi drar berättelser för varandra, berättelser hemifrån och från här och där. Inte alla är helt sanna men en bra berättelse behöver inte vara sann som en polare till mig brukar säga. Julisolen letar sig ner genom trädens lövverk, några äldre damer tar sig stapplande fram till en bänk, sätter sig där för att lyssna på mässingsensemblen som spelar amerikansk jazz.. Jag funderar över den resa de gamla damerna gjort, från ett världskrig genom kommunismens förtryck och fram till i dag. Inte en enda av dem ser ut att vara under 85 och jag tänker på morsan, som egentligen är rätt pigg och kry för sin ålder, men letar efter krämpor och hittar dem.  ”Storstan kan hålla dig ung om du bara vill” tänker jag. Det sitter i att inte känna efter och att acceptera att med åldern kommer krämporna, inget att gör något åt. 

Samtalet med den engelska polacken fortsätter en lång stund innan vi bjuder varandra farväl och önskar all lycka och välgång längs vår livsfärd.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: