Den första tranan siktas

L1212419-Redigera

Den första tranan siktas någonstans i skåne, runt vår husknut kryper kylan fram under några dagar och till och med så att snön faller på oss till sist denna regniga vinter. 

Influensa, feber, slocknar på soffan. Huvudet på Loppan, hör hennes hjärta,  det slår starkt och ojämnt, tryggt. Det sägs att hundars hjärta slår ojämnt, kanske är det så. Valparna ska komma den natten, men det vet jag inte där jag ligger och lyssnar. Kan nog ana även om feberdåsigheten trubbat av sinnena, hon har sökt några timmar. Närhet. Kontakt. På ett nytt sätt. Dåsigheten kommer över mig igen och jag drunknar i ljudet av hennes vackra hjärta, tänker att det var länge sedan jag låg och lyssnade på min älskade hustrus hjärta. Drömmer underliga drömmar.

Nathalie Cole, Lemmy, Bowie. Jag blir förvånad över att jag blir så tagen av Bowies bortgång. Har alltid gillat hans musik, men inte som något jättefan, mer lyssnat intensivt lite då och då. Men jag blir klart tagen av hans bortgång, helt klart. En underlig feberdröm, som en sorg över en försvunnen ungdom när den övergår i en ålder där jag blir mer och mer varse om alltings förgänglighet och dödens obestridliga råhet. Som en parallax växer medvetenheten om kärlek lika starkt, det ena kräver det andra.

Jag upptäckte musik någon gång då, Bowie, 1980, jag var inte mer än lite styvt 11, syrran 6 år äldre eller så. Bowie hade ett uppsving med plattan Scary monsters, super crepes och syrran hade köpt den minns jag. Om hon gillade den minns jag inte, det var mest Gyllene Tider som snurrade på lpspelaren där hemma. Men det spelade ingen roll för mig, jag lät den snurra varv på varv i alla fall, helt betagen, musiken, den första upplevelsen, skrämd av titelspåret, exalterad av Fashion, förförd av ashes to ashes. Vad Major Tom höll på med hade jag ingen aning om, jag var bara en grabb från landet, Bowie kom från rymden och det skulle ta mig ytterligare några år att upptäcka att det finns liv på mars. 

Bowie dör, febern ger med sig, valparna kommer. Små, men starka och tysta. Allting fungerar, en sten faller från våra bröst, minnet av förra kullen sitter i. ”Det är första veckan som är värst” säger min hustru. Jag nickar, tänker på Loppan som är en bra mamma, hoppas på att allt kommer att gå som det ska.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: