en söndag, om kärlek

Jag skulle kunna skriva om det hat och den förakt jag känner för en människa som med berått mod kör en lastbil in i en folksamling. Jag skulle kunna skriva om min önskan att det finns ett helvete och att han och alla de som är som han hamnar där till sist för att brinna, eller vad man nu gör i helvetet, åsikterna verkar gå isär där.

Men jag skriver inte om det, för han och de som är som han, oavsett vilken sida de säger sig stå på, är inte värda min tid eller mina ord. Och om jag  stod ansikte mot ansikte mot dem skulle jag känna för att spotta på dem men jag skulle inte göra det för de är inte värda min saliv. Jag skulle fnysa åt dem och gå därifrån för de är inte värda min tid, de är inte värda någonting alls.

Så istället skriver jag om kärleken. Den jag ser mellan 2 unga människor på en gata någonstans i London. Deras vackra leenden som talade om vår och förälskelse.

Och jag skriver om en helg med familjen, ute på vägarna, bara vi och goda vänner och ingenting mer än kärlek.

Och jag skriver om min älskade hustru, om känslan att köpa ett fint klädesplagg till henne. Och om hur hon kryper ner i sängen en tidig morgon och frågar "Ska jag plugga eller ska vi älska?". Jag svarar "Plugga kan du göra senare" och tar på henne. Hon är varm, naken. Som en text av Björn Afzelius.

Och jag skriver om mannen i Varberg, han som sitter i sin bil och ser ut över havet. Bredvid honom sitter hans hund, passagerarplatsen är inredd för hunden och det syns lång väg att det är de 2 och kärleken mellan dem som spelar roll. "En gammal gubbe och en fin hund" säger han när han vevat ner rutan och sedan berättar han om sin hund. Varje stavelse är en berättelse om kärlek.

Och jag skriver om människorna i Stockholm, de som visade vad alla vi borde stå för och göra.

Jag skriver om detta, jag skriver om kärlek. För hur det än är så är det den som räknas och så länge vi har den så är det vi som vinner.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: