En krabba på Orust

L1260293-Redigera

Vi ligger på bryggan och spanar efter krabbor när 4 primadonnor glider ner från klipporna. De ser ut att vara i 12-årsåldern, har mobilen i högsta hugg och snackar om bästa platsen att ta en selfie. Den rätta looken och den rätta gången, benen sträckta på rätt sätt. Jag tänker ”Fan, ni är barn, vad är det för fel att vara det, fortsätt så länge ni kan”. Och jag kollar på mina barn som ligger utsträckta på mage och ylar över en krabba som för andra gången i rad håller på att bli fångad. ”De är inte så smarta, krabborna” säger jag och skrattar och tänker ”Men det är ni. Ni har fattat vad livet handlar om”. 

Visst händer det att jag går an och håller på, det blir liksom på köpet med allt det vilda, men när jag ser mina yngsta barn där de ligger känner jag mig stolt. Min kära hustru tjuter och lyfter jättekrabban, yngsta dottern fångar in den med håv. Primadonnorna sneglar och kämpar för att dölja sin nyfikenhet.

Och jag börjar undra när polaren berättar om en 27-årig grabb han känner som har jobbat i totalt 7 veckor sedan han gick ut högstadiet. Vill inte att andra ska bli rika på hans slit, säger han. Jag fick mitt första sommarjobb samma sommar jag fyllde 15, insåg att det var skönt med stålar, ha lite att röra sig med, kunna göra saker. Vad du än ska försörja dig på så kommer inget gratis, och sannolikt så kommer någon annan att göra sig lite stålar på köpet, det är liksom det som är grejen, win win så att säga.

Äldsta grabben knegar på och trivs med det. Det är bra, det ligger något viktigt i det, svårt att förklara men så är det bara. Och äldsta dotter har hittat något att slita för hon också. Jäkligt bra, det värmer ett arbetarhjärta.

Morgonen efter går jag och den lilla cockern ner till bryggan igen. Sommarens badstrand känns kusligt öde när säsongen går mot sitt slut och dagarna kan lika gärna vara råbarkade höstdagar som skimrande sommardagar. Vattnet ser lika inbjudande ut som det gjorde under kvällen igår, lite kallare och blåsigare, men att semestra vid kusten utan att bada är uteslutet. Nånstans runt 17 grader och jag är lika snabb upp som i.  Cockern vaktar kläderna under tiden, inte för att hon behöver det, vi är helt ensamma på klipporna. Medan kylan lämnar kroppen inser jag att jag egentligen vet att hon inte vaktade några kläder,  mer än 25 års erfarenhet av hundar har lärt mig rätt mycket och det är mer så att hon lägger sig där för att hon gillar att ha något att ligga på och fryser lite, det vet jag. 

Natten dessförinnan sov vi på Stenungsunds Brukshundklubb, jag minns att det var Sven Järveruds hemklubb. Det finns nog ingen i vår tid som har haft så mycket kunnande om hundar, vare sig det handlat om träning eller uppfostran. En sympatisk man som gärna delade med sig av sin kunskap. Jag hade äran att träffa honom ett par gånger, utbytta erfarenheter, sitta och snacka om just den typen av kunskap, man har ett mänskligt sätt att se på saken, och ett hundligt. Sven och en dam hemifrån var mina mentorer i den frågan, hur jag måste se hundens sida av saken istället för den mänskliga.

Vägen till Stenungsund gick över Universeum. Vackert och välbyggt, men  det fick mig att känna en sorglig undran över vad det är som är fel med människan. Vi har allt i en helt fantastisk värld men bara sumpar det. Tar sönder och förstör.

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: