En sista vintersaga

Snön som faller om natten är den tystaste. Du hör den inte, kanske känns den som en svag förnimmelse i ljuset som faller mot sovrumstaket och skuggornas vandring en mot morgon. 

Jag är nästan först ut på stigarna när det blir gryning. Bara en räv, eller om det möjligtvis är en förlupen hund, har hunnit före. Spåren går från sida till sida längs vägen, dyker in i skogen för att återvända några hundra meter senare. Slitgöra att vara räv, eller kanske hund.

Det är tystnaden jag tycker om, tystnaden och stillheten. ”Det var skönt, jag behövde det”, vi ligger tyst och stilla, tätt intill, min hustru och jag. För några minuter sedan älskade vi och nu känns min kropp viktlös och mitt sinne driver mellan vaken och sömn och jag känner hennes andetag och jag hör hennes tystnad. Som snön som faller och för en liten stund kan allt förstås. 

Jag tänker på Sune Jonssons bilder, de frusna delarna av tid, tystnaden, någonstans i bakgrunden hör du klockan slå tick, tack, tick, tack, samma ljud som hos farmor och farfar, eller kanske mormor och morfar. 

De frusna ögonblicken, de som aldrig kommer tillbaka, stillheten i bilderna, fint.

Det blir fredag, hustrun ser trött ut efter en lång vecka med skola och valpar. Hon går och lägger sig, jag sitter uppe en stund till. Tappar upp ett varmt bad, längtan efter avslappning och att sjunka bort i tankar är större än längtan efter sömn. Benen tvekar att lyda när jag pressar ner dem i det heta vattnet, mellangärdet knyter sig. Känslan att krypa ner i ett varmt bad, jag gillar den. Andra glaset vin slinker ner, lätt syrligt och sött. Jag tänker på telefonsamtalet med äldsta dotter tidigare idag, hon lät allvarsam och förberedd, skulle på begravning. Jag tänker att det är alltid förälderns uppgift att hålla kontakten med barnen, de unga är på väg framåt, de gamla sitter still. Och det finns en storhet i att se sina barn bli vuxna, få ett liv. En storhet som inte går att förklara, som bara kan förstås den dagen man får egna barn. 

Jag känner mig lika allvarsam som dottern lät i telefon, sköljer av badskummet med kallt vatten. Min hud sticker, fräser, rodnar, kroppen känns varm när jag går naken genom huset. Katten vill gå ut, en antagonist har funnit vägen upp till Mared och han vill gå ut och göra vad nu katter gör med sina antagonister. Mest ingenting antar jag för när jag tittar ut genom fönstret några minuter senare sitter de i varsin ände av terassen och glor på varandra. 

När jag går och lägger mig försöker jag göra det utan att väcka hustrun, sovrumsdörren knarrar betänkligt på 2 ställen, det ena efter 20 centimeter och det andra efter 50 centimeter. Kroppen hettar fortfarande och  jag vill kyssa hennes mun, nacke, bröst, mage och så långt ner jag kan drömma. Men jag hör hennes djupa andetag och lägger mig tyst vid sidan om. Lyssnar på de djupa andetagen, drunknar i dem och tänker "Idag tar vintern slut". 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: