Ett lass med sopor eller flera

m2403789-redigera-redigera

Och regnet kommer, och mörkret, och hösten. 

Polaren hjälper mig att köra skräp till tippen. Tillsammans med honom blir den tråkigaste uppgift rolig, till och med köra sopor till tippen.  Vi sitter i bilen på väg ned med 3:e eller kanske 4:e lasset och hoppas på att allt ligger kvar på släpet när vi kommer till sopstationen. Eller föresten, det kanske heter återvinning nuförtiden. "Berätta om när någon drack upp din juice på jobbet" fnissar jag. Och polaren berättar för jag vet inte vilken gång i ordningen, men minst 10e och jag skratta lika mycket varje gång. Han hade en juicepaket ståendes i kylskåpet på jobbet och sakta men säkert försvann juice. Polaren blev såklart förbannad och en lapp, låt juicen vara, men den fortsatte försvinna. Kvicktänkt och envis är han, polaren, så han skaffade laxermedel som han fyllde upp paketet med, vi snackar en dos som skulle skickat en elefant till närmsta dass. Och mycket riktigt, efter någon timme fick en av jobbarpolarna springa på toa. ”Jag tror jag skiter ihjäl mig” var det sista som hördes från honom den dagen. ”Fan, jag tänker på det varje gång jag ser honom på byn” lyckas jag få fram mellan skrattsalvorna ”Jag med” svara polaren. ”Hur länge tror du han sket? Flera dagar?” ”Säkert”. Vi svänger runt hörnet och personen vi nyss skrattat åt dyker upp som gubben i lådan. Nya skrattsalvor, den här gången kommer tårarna. Det finns något underbart befriande i ett skratt, som att koppla bort allt.

Det är så med vissa polare, man bara har dem hela livet. Jag minns när vi var små och härjade runt i Slättåkra skogarna. Han var den oroliga av oss, mer försiktig innan han hoppade från branten eller klättrade uppför berget. Med tiden har han blivit den modiga, hoppar när det behövs, vågar. Tvekar inte för att göra det. När jag ser honom skyffla skräp på släpet tänker jag på hur stark han blivit som människa. ”Människor ändras med tiden, växer. Det gäller att hålla fast vid de bra, lämna de dåliga” tänker jag. 

6-7 lass till tippen och en full container blir det, vi plockar ur källaren och rum. Börjar utifrån och jobbar oss inåt, bygger berg som jag senare, under skrattsalvor, ska köra till tippen med. 20 år av samlande och ”Var ska vi göra av den här?”, ”Lägg den i källaren”. ”Vi är inte riktigt som andra” tänker jag när jag snubblar fram bland skräp och bra att ha grejer. ”Andra som har det rent och snyggt och kök som luktar klor”. Katter, hundar, ungar, allt i en enda röra och mitt i den min älskade hustru och jag. Jag har som vanligt gett upp redan innan vi gått första vändan. ”Vi tar en kvart till” säger hustrun. ”Nej, kan vi inte gå ut istället” svarar jag och lunkar trumpet efter. ”Bara ett varv till, några säckar till, bär upp det här med”. Hon är ihärdig när hon kommer igång, min älskade hustru. Och försiktig, när jag ställer mig att rensa en hylla börjar hon plötsligt på hyllan jämte mig. Har koll så att jag inte slänger något bra att ha. Ibland är hon mindre diskret och ställer sig framför mig. Jag lägger händerna på hennes höft, tänker på hur vacker hon är när hon är naken och föreslår roligare saker att göra en dag som denna, men hon är omutlig. 

20 år, prylar som är som minnen. Många av dem känner jag igen, vet när de köptes och varför. En liten berättelse i ett liv, eller flera. Andra känner jag inte alls igen, undrar mest hur de har hamnat här, i vår källare. Några saker tar emot att slänga, inte bara för värdet skull, utan även för att de är fragment av något som aldrig kommer igen, kanske inte ens fanns. Det krävs mod att slänga, göra sig av med. Någonstans måste man fatta beslutet att den här kommer jag inte att behöva, den ska väck. 

Mod, det är det som krävs för att sortera, lägga saker bakom sig och titta framåt.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: