Folkvagnar och gummibiffar

DSCF7090-Redigera

Höstlöven singlar ner i billyktornas sken, en första känsla av höst drabbar mig medan vägen försvinner in under bilen. På vägkrogen, köttfärsbiff med potatis, smakar gummi, det verkar vara omöjligt att hitta vägkrogar som serverar ätbar mat. Drömmer mig bort, längtar efter biffar som inte smakar gummi, pyttipanna som inte ser ut som en hoprörd sörja, kaffe som inte smakar bränt. Bordet framför mig, en familj som diskuterar VW-sörjan. Och männen som nyss satt sig vid bordet jämte skruvar på sig, den ena av dem har en tröja med VW racing emblem, service plus står det på ryggen. Kanske något racing team, jag drar mig till minnes en stylad Golf som blåste förbi mig i hög fart på motorvägen, antar att de kom i den. De kollar sina telefoner, skakar på huvudet, ”Tyskarna har inte lagt upp någon ny info” hör jag ett mumlande. Kanske är det några andra tyskar de väntar besked ifrån, inte vet jag, bara låter mina funderingar vandra. 

Jag tar en tugga av min gummibiff, funderar vidare över hur många biltillverkare som klarar en ordentlig granskning, troligtvis ingen. Föreställningen att biltillverkarna jobbar hårt för och värnar om miljön börjar spricka, det är bara affärer det handlar om, inget mer, det ligger i bilindustrins intresse att vi ska tro något annat. Miljön går åt helvete, vi bekymrar oss om några slantar mer i fickan. Viktigt om du lever på gränsen, men de flesta av oss gör inte det.

Min kära hustru kollar på idol, jag har youtube med Roger Waters the Wall i hörlurarna. Ja, vad säger man om det? 

Valpar, tiken får inte igång mjölken, vi matar. En gång varannan timme, dygnet runt. Det känns som ett hopplöst göra, någon valp suger bra, hoppet stiger. Nästa valp suger sämre, sorgens svarta klor slår ett grepp i dig. Efter ett tag lär du dig, börjar se tecknen. Tecken på liv, att överleva, tecken på att hoppet är ute, tecken på att från här är det bara en långsam väg mot slutet. En efter en tynar bort, någon suger bra, växer och ser friskare ut. Hoppet stiger. Ytterligare en tynar bort, hoppet sjunker, snart är det bara de starkaste kvar, naturen är sådan.    

Jag måste åka iväg några dagar, ser min kära hustrus tårar i ögonen ”Jag är så trött” säger hon. ”Jag vet” svarar jag, ”Du måste kämpa”. Det känns hårt att lämna henne, vetskapen om hur hon kommer att ha det tickar innanför mitt pannben. 

Sverige är under förändring, igen. Fler vill ta emot fler flyktingar, det finns hopp, det finns hjärtan . Samtidigt växer gruppen som oroas för det som sker i Europa, visst ska vi vara oroliga, inte bara Sverige förändras, världen förändras, det går snabbt. 

Jag sorterar bort på fejjan, orkar inte med skitspridarna, sorterar hårt. Finner ingen anledning att göra något annat. 

I Finland springer folk runt med stjärngosseluvor på huvudet och kastar smällare på andra människor, vad fan är det som saknas i huvudet?

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: