Gässen drar över mitt huvud

Årets hittills varmaste dag och jag släpper in våren. Öppnar sovrumsfönstret, känner doften av världen, min kropp luktar som liv, känns som liv, min kropp känns vacker. Min älskade hustru tycker att jag skriver snuskigt. ”En vän till mig rodnar när hon läser” säger hon. ”Jag är lite snuskig” svarar jag och tar en bild på henne. Hon är som våren, naken, vacker, doftar gott. ”Du får inte lägga ut den bilden” ler hon lite skälmskt. Jag ler tillbaka, tittar på bilden och på henne. Min vackra kvinna, våren, livet, allt jag behöver en dag som denna. 

Polaren och jag snackar om vilka fotografer som betytt mest för oss. För min del är det utan tvekan Sune Jonsson, hans fina livsdokument över ett land som försvunnit är oslagbart. Bilder av människor som inte fick plats när den nya tiden bredde ut sig över Sverige, människor som blev tvingade att flytta på sig. 

Som Springsteen sjunger 

"Well Papa go to bed now, it's getting late 

Nothing we can say can change anything now 

Because there's just different people coming down here now and they see things in different ways 

And soon everything we've known will just be swept away" 

Så är känslan i Sune Jonssons verk. Han jobbade efter en stark fotografisk vision och med stor medvetenhet om sig själv i berättelsen och jag har en känsla av att han visste slutresultatet redan när han påbörjade sitt verk. 

Det är nog de viktigaste frågorna du måste ställa dig som fotograf, eller för den delen berättare, artist. Hur ser din vision ut? Hur hänger den ihop med ditt liv och plåtar eller skriver du med livet som ledstjärna? Det tekniska kan man alltid lära sig, det är teknik, knappar som ska tryckas på. Men känslan i bilden och för bilden, är det en bild? Är den stark, har den en berättelse, har den liv? Micke Berg, en annan av mina fotografiska förebilder, kanske den som inspirerat mig mest som människa och blivit en god vän på resan ställer frågan till mig. Stenhårt, skoningslöst och med ödmjukhet. Jag behöver inte svara och ibland är sådana frågor de bästa, frågor där du inte behöver svara för någon annan än för dig själv. Jag svarar honom ändå och svaret kommer så snabbt att jag blir förvånad.

Han och Ulf Lundell lägger ner sina bloggar. Jäkligt synd, bra bloggar är det ont om och det här var 2 av de bästa. Jag kommer att sakna dem, men det finns alltid en möjlighet att de startar upp den igen, det är som ett gift, att skriva. 

För mig är det som att älska, jag kan klara mig utan det ett tag, till och med låtsas för mig själv i några sekunder att jag inte behöver det. Men så passerar hustrun förbi, svänger lite med rumpan och doften av henne hänger kvar i luften och min blick dröjer vid hennes kropp och jag är fast igen inser jag.

Gässen drar över mitt huvud och vattnet kokar i grodpölarna runt omkring huset, fan det finns hopp om vår.

 

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: