Hey ho, lets go

DSCF8817-Redigera

På radion spelas Springsteens ”My hometown”, det är något vackert romantiskt över den låten. Småstaden, platsen jag kommer ifrån, hem. Platsen där jag som barn springer nerför gatorna. I handen en krona, jag minns att jag kramar den hårt. Jag ska köpa en serietidning, kanske några godbitar eller något annat jag längtat efter en lång tid. Benen styr mig mot affären. Själv för första gången och stegen kan knappt gå fort nog och framför mig ligger affären och ett liv. 

Alla de tankarna passerade revy när jag för några år sedan såg upp mot Göteborgsnatten. Utanför Ullevi sänkte sig mörkret och himlen hade antagit en mörkt azurblå färg och natten kändes varm och evig. Det var första gången låten satte sig i mitt sinne och jag har burit den med mig sedan dess. ”Hem” skriver en vän till mig ”är det vackraste ord jag vet”. ”Och barn” fortsätter han. Hem och barn, jag uttalar tyst orden för mig själv, smakar på dem. 

Grekland faller i fritt fall och det är det första av europas länder att falla, säkert inte det sista. Och vad ska de egentligen göra? Under en lång tid har långivarna pressat dem till nya krediter för att täcka upp gamla lån som förfaller, längre och längre in i skuldfällan. Det som måste göras borde varit gjort för länge sedan, den som inte förstår det kan ta en titt på tv-programmet Lyxfällan. Någon gång når man gränsen för att inte kunna göra något mer än att försöka göra sig fri istället för lån på lån och ränta på ränta. 

Men lite av den Europeiska moderna mytologin om Grekland har i alla fall krossats på vägen, greker jobbar i snitt 400 timmar mer än övriga européer om året och pensionsålder är inte, som Anders Borg påstod, 40 utan över 62. Det säger kanske mer om Anders Borg än om grekerna.

Semestertider, hustrun jobbar så det blir en vanlig lunk. Kriget mot diskmaskinen, man fyller den och tömmer den, fyller den och tömmer den. Och kriget mot sockarna, plocka upp, plocka upp, plocka upp. Det verkar växa sockar och andra kläder på golvet. 

Men en punkfestival blir det och ibland känns livet lite lättare när det bygger på 3 kanske 4 accord och ”Hey ho, let´s go”. Något band spelar en Ebba Grön-cover, ”Häng gud”. Micke Bergs bild på Thåström flyger genom mitt huvud. Det är en av de bästa bilder jag vet, Thåström ska precis slå an ett accord, han tar sats långt uppifrån och gitarren tycks vänta med skräckkblandad förtjusning på det som komma skall. Någonstans i publiken sticker Fjodor, eller om det är Gurras ansikte fram med en mikrofon. Bilden säger allt om varför Ebba blev stora inom svensk punk, mästerligt. 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: