Hundar och murar

1 går bra, 2 funkar, men 3 eller 4 blir som ett lätt kaos. Vi passar hundar, tiken som jag var i väg och parade och Millie, våra vänners tik. Tillsammans med de egna hundarna blir det en böljande svart massa som följer efter vart man går, och ibland precis där man tänkt gå. In i köket, ut ur köket, in i vardagsrummet, ut ur vardagsrummet. När 4 hundar ska vända på en och samma gång uppstår en viss förvirring inte helt olikt det synbara kaoset i en myrstack. Katten sitter på köksbänken och tittar ointresserat på, eller om det är intresserat, man kan inte riktigt avgöra det. Minen ser likadan ut oavsett vilket. Kanske är det en förfärad min eller så är det bara en besviken min över att matskålen är tom. Eller rättare halvtom, men det räcker oftast för att han ska vara besviken, katten. Och när han, efter en stund, inser att jag inte tänker fylla på matskålen, går han på sitt typiska kattvis till dörren. Kryssar nonchalant mellan hundarna och kastar menande blickar. Ingen fråga om jag kan tänka mig att släppa ut honom, mer som en order och en självklarhet. Så jag går och öppnar och den myllrande svarta massan av hundar följer efter till dörren och tillbaka in i köket. Lite framför, sådär lagom så att jag nästan snubblar över dem, och lite bakom. 

Till viss del kanske kaoset kompenseras av känslan att gå med 4 hundar lösa och under kontroll längs promenadstigarna bakom huset. Katten sitter kvar på altanen, tittar efter oss och undrar varför jag inte släpper in honom.

Det satans regnet kommer igen, man kan ju fråga sig hur mycket som finns. Halva världen har akut brist på vatten och här uppe i norr har vi mer av det än vi vill ha och sommaren verkar försvinna bort som i nån slags flod. Jag äger inga mjukisbyxor, men när jag ser ut genom fönstret önskar jag att jag gjorde det. Ett par sådana där medelålders osexiga i grått med för stora knän och en byxlinning som kan träs över en egentligen alldeles för rund mage. 12 grader och oktoberblåst i juli, det är fan så man blir deprimerad. Och vattnet hamnar i klimathotsförnekarnas kvarn, vi har ju den kallaste sommaren någonsin, inte kan man tro på global uppvärmning då. Perspektiv, det är det allt handlar om, som alltid. Globalt och lokalt, hur klimatförändringarna kommer att slå är olika beroende på var vi bor. Hoppet är att våra barn och ungdomar lär sig att se bortom all skit och inse att enda sättet är en gemensam värld och att göra något.

Jag åkte med en polare på träning häromdagen, lure-coursing. Han har en snabb hund, en av Sveriges snabbaste och SM närmar sig, snart går det av stapeln i Borås så detta är sista träningspasset innan allvaret. Han ser sammanbiten och fokuserad ut, som känslan av att veta att man har en chans. ”Om allt klaffar, om det funkar” säger han men jag ser på honom att han har målet högre satt än ”om”. De där små detaljerna som avgör, det gäller att minimera alla ”om”, eller i alla fall så många som möjligt av dem. Jag känner igen mig själv för nästan 20 år sedan, eller om det var igår. Bubblan, fokuset, känslan, obevekligheten, 15 år av mitt eget liv spenderade jag så, i den där bubblan, med ögon som brann. 

I första träningsloppet går det sådär. Jag som inte har full koll och dessutom ser allt genom kamerans sökare, frågar: ”Var det Jambo som var först?” Det stora molnet av damm som virvlat upp när de 4 hundarna bromsat har precis lagt sig. En del av det finkorniga gruset har hittat in i mina luftrör, ner i mina lungor, får tungan att smaka betong. ”Nej, snarare tvärtom”. ”Ska du köra fler lopp?” ”Ja”, svaret är kort och koncist. Jag känner igen mig själv på nytt. Hur jag kunde köra framsändande i timtal, slipa mot perfektion. Eller hur jag tränade uppletande varje dag, 3 gånger om dagen, i nästan ett halvår. Lydnadsdressyr och konditionsträning upptill det. Det är så man blir bäst.

Några dagar senare vinner de SM, snabbast i Sverige. Det är så man blir bäst, det finns inga genvägar. Fokus och uppoffring.   

Ungern bygger murar, för att skydda Europa är den officiella förklaringen, som om det skulle hjälpa. Har människa inte lärt sig någonting de senaste 10 kanske 15 000 åren? Europa och världen behöver inte fler murar, vi behöver färre murar. De största hoten mot oss alla idag är extremism, politisk och religiös. En bra värld skapas av utbildning, minskad segregation och rättvisare fördelning av resurser. 

 

Som sagt, hoppet står till våra unga och att de lär sig se bortom vår skit.

Who is the strongest

"Who is the best
Who holds the aces
The East
Or the West
This is the crap our children are learning
But oh, oh, oh, the tide is turning"

Roger Waters

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: