Hundexperter

Nyårsafton passerade, jag hade vakten så det blev en kväll hemmavid. Vi brukar inte vara iväg annars heller, men i år blev det lite mindre pretentiöst än andra nyårsaftnar. Jag hade vakten, hustrun var lite butter, tyckte maten var smaklös och desserten smakade för mycket. Ja, så kan det vara ibland, inget vill passa riktigt. Vi fastnade framför en film, ingen märkvärdig sådan, amerikansk hjältegenre. Klockan blev alldeles för sen för oss i vilket fall som helst. 

Man funderar ju över nyårsraketerna, över hur roligt det kan vara. Man tänder, det låter pfft och sedan pang, lite ljus och ett par hundra spänn går bokstavligen upp i rök. I hur många andra situationer är folk så idiotiskt vårdslösa med sina pengar? Intressant fråga, liksom frågan om hur det kan vara tillåtet med smällare? Förutom den stora risken för skador och bränder så är det en hel del människor och djur, kanske framförallt hundar, som far illa av det. Förbjud skiten, konstigare är det inte. Samtidigt måste vi hundägare ställa högre krav på de som föder upp våra hundar. I det moderna samhället måste en hunds mentalitet vara bra, de ska kunna stå emot en hel del både inbillade och verkliga faror, inte bara smällare. Många rädslor är genetiskt ärvda, inte alla, men många. Och att träna bort en genetiskt nedärvd rädsla är svårt även för den som är duktig och van hunddressör. Svårt och tidskrävande, jag tror inte det är så de flesta ser sitt hundägande den dagen de tar hem sin lilla valp, att lägga timme efter timme med träning för att hunden ska acceptera andra hundar, människor, smällare eller vad det nu är som utlöser rädslor eller aggressioner hos hunden.

På en fejjansida om byn diskuteras smällares vara eller inte vara. Några, de vanliga arga,  tycker att hundägarna ska träna sina hundar till att tåla nyårsmällare istället för att utrycka sin åsikt på fejjan. Jag konstaterar torrt att det verkar finnas många hundexperter här, en del av av dem har jag mött på mina hundpromenader. Jag ser på långt håll att de är hundrädda, trots att de har hund. Sättet de virar upp kopplet på, hur de spänner sig inför mötet med en annan hund och hur de rör sig. Och deras egen hund känner deras rädsla, inget snack om det, syns på långt håll det med. Jag har aldrig sett de självutnämnda experterna utföra eller prestera något med sin hund, aldrig sett dem utbilda någon hund, aldrig sett dem utbilda något ekipage eller vara med och mentalbeskriva en hund. Men jag kanske inte tittat tillräckligt noga. Vad vet jag. Några av experterna har jag överhuvudtaget aldrig sett med en hund, tror inte de har någon, kanske hade de en som barn eller kanske inte. Vad vet jag. I vilket fall är deras meritlista tunn eller obefintlig som jag ser det.

En klok människa sa att när det gäller barn och hundar är alla experter. Så är det, så länge man inte kan någonting är det lätt att vara expert.  

Diskmaskinen lägger av, i väntan på att få den fixad är det manuell disk som gäller. Jag kan känna något avkopplande med det, ta en tallrik, ge den omsorg, skrubba den ren, skölja av, ställa åt sidan. Och så nästa och nästa och nästa. Det ligger en meditativ känsla i det hela. Det behövs ibland, meditera, tänka efter. 

Vännen jag träffade på nyårsafton och snackade gamla minnen med. Hon som jag skulle plåta, men glömde bort att plåta, henne  fick jag en bra bild på när nyårsdagen randades. Hon är en expert på hund, min första av många mentorer. Det är mer än 26 år sedan nu, men man kan fortfarande snacka hund med henne. Om man vill kunna mer.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: