I en soffa som min hustru köpte begagnad

Snöfall, åska, februari, den grymmaste. Backen upp till sjön är segare än nånsin, 1 decimeter snö, 2 steg framåt 1 bakåt. Det är bra, dubbelt så mycket träning på samma tid. När jag tävlade med hund såg jag det alltid så, ju sämre väder desto bättre, konkurrenterna var inte ute i skitväder, det gav mig ett träningspass mer än dem. 

Emil Jönsson, kampen mot ryggen, smärtan, det omöjliga. Utan en kompromisslös inställning och vilja hade han aldrig tagit sitt guld. Att vara en som ger upp och lägger av ger inga segrar, så är det. Men den uppväxande generationen verkar ge upp, känna efter om det gör ont. ”Vad fan, det är som vanligt”, tänker jag, ”Lätt att klaga på den unga generationen”. Kanske ska man ställa sig frågan vad vi ger dem att se fram emot istället? Hur ska de kunna tro på och ha hopp om en framtid med det vi lämnar över till dem? En bostadsmarknad med en skev prisbild. En arbetsmarknad där man vill att de unga ska kunna allt samtidigt som man inte vill betala för det och en skola som sedan länge har gett upp hoppet om att utbilda ungdomar till att komma ut i arbetslivet, snarare verkar det handla om att utbilda för att kunna gå nästa utbildning.  

Och nyhetsrapporteringen har förvandlats från rapportering till spekulation, inget mer att säga om det, skit helt enkelt, så vad ska de unga tro på? Barnen är framtiden, det får vi aldrig glömma. 

En grå lördag, kökssoffans mjuka värme mot min rygg. En soffa som min hustru köpte begagnad, ingen märkvärdig sak men den har blivit central i vårt kök, älskad på sitt sätt. Jag dåsar lite, läser, Dagar utan mening, Micke Berg. Fin bok, stark, om att leva, en av hans bästa. Jag måste stanna upp lite då och då, smälta intrycken. Få människor har inspirerat mig så mycket som han, både i text och i bild. Jag minns en fotograf som tittade på mina bilder, det var ett tag sedan, långt innan jag kände Micke. ”Det är lite som Micke Berg tycker jag” sa han. Men det är en annan historia, för en annan grå dag. 

”Jag borde älska med hustrun i den här soffan en dag” tänker jag, lyssna på det gamla knarrandet, glömma allt annat.  

De 2 yngsta barnen sitter vid köksbordet, pysslar, tjattrar. Jag reser mig sakta från soffan som jämrar sig, som den ville be mig ligga kvar, kanske hade den samma tankar som jag. 

”Ni är starka tillsammans” säger jag till mina barn, ”Ni och Nenni och Samme, glöm aldrig det, starka tillsammans”

Jag testar vidvinkel lite mer på allvar, förälskar mig i uttrycket direkt, men även det är en annan historia.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: