I feel wonderful tonight

Det doftar som barndomens sommarmorgon genom husbilens öppna fönster. En sötaktig doft som bär med sig några av nattens sista droppar dagg. Var inte somrarna varmare när jag var barn? Nu verkar de mest regna bort. Det kan vara minnet som sviker, kanske var det dåligt väder då med, kanske till och med mindre snö på vintern, mer regn. Men något håller på att hända, snöstorm i Chile, grym värme i Afrika och regn här hemma.

Kaffet i husbilen smakar bäst. Jag har försökt få till samma smak hemmavid, samma mått, samma bönor, men det blir ändå inte likt. Jag tror att det är resandet, att var på väg, någon annanstans. Det är det smaken handlar om. Vi åker oftast utan mål, tar dagen som den kommer, flyttar oss efter lusten och nyfikenheten. Den här dagen kör vi norrut, stannar till vid en grönsakshandlare och plockar tomater. Dofter igen, av tomater som tomater ska dofta. Lite mörkt, inte helt angenämt men absolut inte oangenämt, snarare helt ljuvligt när jag tänker efter. Jord och nässlor och värme. 

Att komma bort, komma ifrån. Hemma har vi för mycket prylar, för stort hus, för stor altan, för stor trädgård. När vet man att man har för stort, för mycket? När man inte kan eller hinner sköta om. Eller har lust. Och det har inte vi, vare sig lust eller intresse eller tid. Hustrun vill göra fint, göra iordning. ”Vi har för mycket prylar” muttrar jag. ”Det ligger saker överallt och vi hinner inte med att sköta om dem”. Jag tror att du måste sortera, slänga, ge bort, göra dig av med allt som inte används. Ju färre prylar desto bättre, gör dig av med det som inte behövs, minimera. Det är så man får ordning. Precis som med bilder och texter, sortera, kassera och plocka fram det bra, kärnan.

Jag har skrivit mycket i sommar, plåtat en hel del. Vi får se vad som håller med tiden. Hösten ska ägnas åt läsning och åt att sortera. Och kanske åt att fixa iordning hemmet. Ibland handlar allt om hårt arbete.

Norrut och söderut, Vadstena och Laholm, små kommuner med framtiden för sig, men det är en annan dags historia, sånt du tänker på medan husbilen tar dig framåt. ”You look wonderful tonight” sjunger Clapton på radion. Jag tänker på min hustru som sitter bredvid. Hur hon har blivit vackrare med åren. Efter ungdomens kvinnliga skönhet kommer en annan slags skönhet, djupare och mer sensuell, varmare. And then she asks me ”Do you feel allright?”. Bilen rullar vackert på någon svensk landsväg mellan här och där. Jag fylls av känslan av att sitta bakom ratten på en 4,5 tons maskin med en skönhet vid min sida, känslan som ett lätt pirr i kroppen. ”Yes I feel wonderful tonight” nynnar jag.

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: