Julmarknad och något att tänka på

L1210094-Redigera-2

December, grårusk, nästan som november. Och folk verkar ha blivit tokiga. Julkalendrar, luciatåg, pepparkaksgubbar, Kalle Anka. Vi har blivit det lättkränkta folket, alltid arga på något, alltid något som inte stämmer, som inte är bra. Några hundra mil söderut gömmer sig några vettvillingar bakom religion och bombar skiten ur folk och här startas en folkstorm när ett tv-program inte passar in i någon påhittad julstämning. Hur många av alla arga och bittra och kränkta har egentligen känt någon julfrid? Och kan man känna julfrid när affärerna spammar våra liv med plågsam reklam? 

I vilket fall så har jag lärt mig att livet aldrig kommer att vara helt bra eller helt perfekt. Det kommer alltid att finnas små saker som inte stämmer, det gäller att sortera bort dem. Tycker du inte att årets julkalender är bra, skit i att titta på den. Istället för att härja runt på nätet, gör något annat, ta ett riktigt varmt och skönt bad. Gör en kopp kaffe, mal bönorna själv, koka vattnet och häll det i omgångar ner genom det bruna pulvret, låt det ta tid och njut av doften. Gå en lång promenad i rask takt, känn kroppen jobba.

10% av alla dödsfall orsakas direkt eller indirekt av att vi rör oss för lite. Något att tänka på i dessa hysteriska tider, när alla är rädda för allt och alla. Läskeblask, chips och godis tar livet av oss. 

Vi har inga direkta jultraditioner i familjen, något år har vi bjudit föräldrar och barn på julfrukost och sedan suttit ned i lugn och ro, något år har vi rest, bara varit, det funkar det med. Det viktiga för oss har med åren blivit att få några lugna dagar, dagar som går sakta, som dagar när man kan gå och ta en tupplur när som helst på dagen.

Fujifimlen strular igen, något med laddaren. Har förbrukat 4, kanske 5 laddare vid det här laget, plötsligt slutar de att funka, kanske någon form av strömpikar i nätet eller något annat som knäcker dem. Lite synd, underbar kamera, lagom storlek och skön att jobba med, men en opålitlig kamera är körd. 

Jag tänker på min älskade hustrus ord om att mina bilder är dystra och tänker att jag borde försöka lätta upp, jobba med livsglädjen istället. Men det dystra följer mig på något sätt, känns som hem.

”Kommer du ihåg när vi flög över järnvägen med Autobianchin? Det var fan i mig roligt” skriver en gammal polare. ”Ja, det var en rätt schysst ungdom vi hade tillsammans, vi blev nog vuxna för fort. Jag tror det var det som gjorde att vi gled isär. Jag har funderat på det många gånger, alltid med saknad. Men så är livet, win some, lose some”. Vi har setts en gång de senaste 28 åren, gick på en utställning tillsammans för något år sedan, Smoliansky. 

Livet på något sätt, win some, lose some. Något att tänka på. 

Jag ställer mina bilder från projektet Hem på den lokala julmarknaden. Den traditionella dansen kring granen på torget är inställd, vädret såklart. Jag minns hur de kämpade mot regn och rusk förra året men kanske fick de nog då. I år hålls marknaden inomhus och det är en hel del besökare. 

Polaren Hoj-Micke hjälper mig att hänga. Allteftersom bilderna kommer upp på väggen växer berättelsen. En känsla av tacksamhet och kärlek fyller mig när jag ser de människor som jag följt. De är så vackra, och ram och glas, det skimrar. Samtidigt drabbas jag av ett litet sting av sorg, dags att gå vidare, mot nästa del i projektet.

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: