Långsamt genom skogen

DSCF8886-Redigera

Barnen och jag går på en långsam skogspromenad. Upp på de små stigarna bakom vårt hus, stigar jag gått längs så många gånger att jag tappat räkningen för länge sedan. 

”Måste vi gå den långa vägen” frågar min yngsta son. 

Han och hans syster springer och hoppar fram där vi sätter våra steg. Jag mumlar något till svar och tänker på de föräldrar och barn som är på marsch genom Europa. Hur länge skulle mina barn orka gå? Och när de inte orkar gå längre, när jag först tar den yngsta i min famn för att några timmar senare ta hans äldre syster i min famn, hur länge skulle jag orka? Hur många kilometrar, kanske mil, innan mina värkande muskler skulle ge upp? Mina barn är tyngre nu och jag är ingen fysiskt stark människa.

Och hur många gånger skulle jag finna svar på frågan 

”Hur långt är det kvar?”

Om skogsvägen inte vore en skogsväg utan en asfaltsväg, om promenaden med fika i ryggsäcken inte vore en promenad utan en vandring på liv och död. 

”Om du fick göra vad du ville, vad skulle du vilja göra då?” 

”Jag skulle hjälpa människor, det är nog det jag allra helst skulle vilja. Om jag inte behövde tänka på min egen och min familjs försörjning, då skulle jag nog åka dit människor behöver hjälp. Försöka hjälpa dem”. 

Himlen spricker upp i blått, sommarens sista fjäril flyger förbi oss i en vacklande dans, ännu finns det blommor kvar som lockar en sen fjäril. Paraplyet vi bär med oss får förbli hopfällt och det utlovade regnet verkar senareläggas. Kanske till kvällen eller natten. Vi plockar några kantareller vi hittar längs vägen, inte för att vi tror att det blir tillräckligt många för en omelett eller en macka med svamp, mer för att kunna känna lukten av höst och jord när vi sätter dem till näsan. Jag behöver inte bära mina barn, vi sätter oss att vila och fika på en bänk längs vägen. Saft, en chokladkaka och några riskakor. Det är skillnaden.

Vinden ser ut att vända och en bild blir en symbol för det. Koudelkas bilder på zigenare förändrade min människosyn och fick mig att förstå att fördomar inte är sanningar, bara hjärnspöken. Koudelka, och min intelligenta och förstående hustru, ibland behöver man komma till insikt. Han slutade att fotografera människor, Koudelka. Kanske var han en alldeles för hopplös ensamvarg, kanske fanns det inte något mer att berätta om människor efter arbetet med Gypsies.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: