Livet, en berättelse

L1260581-Redigera

”Jag kan inte sova, det är för varmt härinne” säger min älskade hustru och 40 sekunder senare sover hon. Jag ligger och lyssnar till hennes lätta snarkningar, lyssnar på de dämpade ljuden från omgivningen. Näst sista natten innan hemfärd och vemodet följer mig in i sömen. Småttingarna längtar hem till katter och storebror. Jäkligt konstigt, när de är hemma bråkar de mest men nu pratar Lisa om Samuel  varje dag, undrar vad han gör. Borta bra hemma bäst och någonstans i tankarna är min älskade hustru och jag på nästa resa, eller resan därefter, eller den vi gör efter det. 

Så är det när det är som bäst att vara på vägen, nästa tur finns alltid bakom hörnet. Att resa är att fly livet, skriver polaren, författaren, fotografen. Han har rätt.

2 veckor går fort, vi inser att vi inte hunnit med allt vi tänkt oss, det skulle bli tid till att läsa, jag skulle plöja igenom några fotoböcker och jag skulle gå igenom bilder inför höstens utställning på Galleri Korn. Inget av det blir gjort men jag har i alla fall gjort upp en arbetsstrategi inför hösten, det är dags att komma igång nu. Oskarströmsprojektet har legat i träda ett tag och får nog göra det ett litet tag till, det blir ett arbete om barn nu. 

Skolstart och hur blir det med de unga, vad blir deras framtid? I slutänden handlar det om att försörja sig, det är svårt att komma ifrån hur trist det än låter. Jag hittade något jag tyckte var ok att pyssla med, var rätt teknisk och gillade att svarva och fräsa. Blev en jäkligt duktig mekaniker med tiden, inte det roligaste jobbet men det ledde till att jag tjänade deg och när jag efter en tid började jobba för farsan så kunde jag disponera min arbetstid ganska fritt, på gott och ont. Det goda det förde med sig var att jag kunde satsa på hundarna, träna och rasta dem på vägen till och från jobbet. Det blev rätt många träningstimmar på ett år och det gav resultat. För degen jag fick ihop kunde vi resa runt i landet och tävla och träna. Kneget blev ett sätt att leva mina drömmar. Ett jäkla slit, många timmar för att få råd att leva det livet jag älskade, men jag tror inte att det har varit annorlunda för polaren, författaren, fotografen. Han har levt sitt liv på det han älskat, fotografi, författarskap. Men det har nog inte varit mindre slit. Man kommer inte ifrån det, slitet, fysiskt eller psykiskt. Och man ska nog fasen inte komma ifrån det heller. Det kanske är slitet det handlar om. 

Polaren Micke släpper sin bok på lördag. En bok om hojåkande och om livet och om att berätta. Jag har följt hans disciplinerade arbete de senaste månaderna, hur han gått ner i grottan, sorterat bilder, filat på texter. Jag minns messen mitt i natten ”Fan, nu går det åt helvete”. ”Lugn, bara gör det, skit i om det går åt helvete, det kommer ändå att bli jävligt bra!” Det är en fin bok, jag har sett utkasten. En bok man kan vara stolt över att din polare gjort. Han är arbetslös just nu, orolig tillvaro, underlig tillvaro, både ekonomiskt och mentalt. Jag är imponerad över hans sätt att orka. Och den obändiga viljan att berätta. 

Det är det det handlar om, att orka, slitet för att ta bilden, och att berätta.   

Ingenting kommer gratis, det borde fan vara det viktigaste att lära ut i skolan.

Gå på Micke P:s vernissage, köp boken, den är en höjdare.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: