Livet och döden

Kattmamman bär in möss och lägger dem på golvet till sina ungar, sedan sätter hon sig för att övervaka den allvarsamma leken. Det är dags för de små att stå på egna ben och den som lär sig att jaga överlever, den som inte lär sig går under. Utbildningen är kort och att dra lärdom är upp till var och en, till den som tar för sig, de vuxna kan bara göra sitt bästa och visa vägen. Och kattlivet är hårt om man ska vara katt på riktigt. Vi lämnar bort dem en efter en, kattungarna, det är inte utan en känsla av vemod och saknad infinner sig. Att åldras tillsammans med en katt är speciellt. Katten liksom finns där men ändå inte, den är min men ändå aldrig. Vi blir mer som 2 liv sida vid sida. Gammelkatten och jag har levt sida vid sida i 14 år eller så nu. Lång tid. Det måste innebära att jag var 30 år och några till när han kom in i mitt liv. 

Hustrun vaknar tidigt en morgon, jag med. En timmes läsning i badet, bra inledning på en dag. Jag går naken över altanen, inte för att den är skyddad för insyn eller för att jag har något egendomligt behov av visa mig naken om det nu skulle passera någon förbi huset, vilket å andra sida inte är särskilt troligt. Nej, det är nog mer känslan av frihet det handlar om. Att känna kvardröjande nattkyla smeka naken hud och altanens fuktiga plank mot nakna fötter. Som att andas.

Livet och döden, jag undrar ibland. Om jag lägger fötterna i vädret i morgon, vad kommer folk att säga om mig? Jag försöker leva så att folk kommer att säga gott om mig, minnas bra saker. Några kommer såklart att ha en del skit att komma med, kanske till och med glädjas och säga där fick han. Man kan inte gå igenom hela livet utan att bli ovän med nån på vägen. Men jag har alltid försökt att göra rätt för mig, vara schysst, levt efter att vara schysst mot de schyssta. De andra, de som inte är schyssta har jag aldrig lagt fingrarna i kors med. Men jag har varit ärlig, talat om det innan. Vad folk ska säga, hur man vill bli ihågkommen, något att tänka på.  

Livet och döden, vad händer om min hustru lägger fötterna i vädret före mig? Vad gör jag då? Det ekonomiska ordnar sig alltid på något sätt, men det andra, det praktiska? Hon fixar så att ungarna blir klädda, håller ordning på skoldagar, möten, lappar som ska lämnas in, tider som ska hållas, tandläkare, fotbollsträningar och gud vet vad som ska göras för att livspusslet ska gå ihop. Jag är värdelös på sånt, bra på mycket annat, men inte på det. 

Nog om det.  

Jag har aldrig sett Anders Borg som något annat än en skitstövel. Vet egentligen inte varför, har aldrig pratat med honom, aldrig mött honom. Känslan har varit så bara. Min hustru brukar vara den förståndiga, säga att jag inte kan döma folk efter en känsla, påminna mig om att jag är en dålig människokännare som i vanliga fall tror folk om för gott. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag hade rätt när det gäller Borg, han är en skitstövel. Men att folk blir förvånade förstår jag inte, han har minglat runt i sällskap som vanliga människor aldrig når till, knappt ens vet att de finns. Sällskap och sammanhang där makten och patriarkatet är envåldshärskare och så länge vi inte vill tro att de sällskapen finns så har vi ingen chans att ändra det politiska läget i världen. Demokrati är ett skitord, det är i de stängda rummen besluten fattas och det är i sådana rum Borg har härjat. 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: