Man kan ju undra

Nordmaling, Lycksele, Vilhelmina, att bläddra i Sune Jonssons böcker är som att vara ute på en resa, en tyst och oändligt vacker resa genom svensk landsbygd och dess gårdar och människor, men också tillbaka till barndomens somrar med mor och farföräldrarna. Utedass och egna plockpotäter, ån nedanför huset med ålamete och cykelturerna längs vindlande grusvägar. Sunes samlade livsverk berättar en värdefull berättelse om varifrån vi kommer, det fotografiska verk han lämnade efter sig är fyllt av kärlek och av viljan att berätta. ”Berätta, berika och bevara” sammanfattade han det själv -62.  

Med tiden har jag kommit att se mitt plåtande på det sättet, berätta, berika och bevara. Tre ord, för enkelhetens skull.  

Något att lämna efter sig, något fint. 

Jag tänker lite på vad jag vill lämna efter mig, hur jag vill att mina egna barn, barnbarn och deras barn i sin tur uppfattar mig i framtiden. Eller vad vännerna säger när de sitter där med en öl i handen och minns.

Jag tror att det kan vara ett bra rättesnöre för hur du ska leva ditt liv och hur du ska bemöta andra människor, vad vill du att folk ska säga den dagen?

 Man kan ju undra när man kollar runt på fejjan, vill verkligen människor bli ihågkomna på det sättet de uttalar sig? Det är ju en sak med barnen, som ju oftast har överseende med föräldrarnas brister och underliga nycker, men barnbarnen och de leden som kommer efter det, när de gräver bakåt i tiden och hittar spåren på nätet? Vill man framstå på det sättet som en del härjar loss? Man kan ju undra.

Bilden? Traude Syblik, hon kom till Oskarström från ett trasigt Tyskland strax efter 2a världskriget. Fick jobb på Jutan, ett rum i arbetarbostäderna. En vacker dam som vann mitt hjärta för några år sedan. Jag satt några kvällar hos henne för ett par veckor sedan, lyssnade på hennes berättelser om, livet, om kärleken, om tiden. Fina kvällar med en fin kvinna.  

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: