Me and my friend

Det drar mot vinter. Hade det inte varit för att löven fallit från träden vore det en kylig höstdag bland så många andra. Lätt frost på marken, solens kamp med att tina upp kristalltäcket. Runt omkring mig tystnad. Jag funderar över livet, hur det har landat år för år, hustrun, familjen Här runt omkring mig finns den form av lycka som är värd något, i de jag har nära mig. Inte perfekt som på fejjan eller andra sociala medier, mer verkligt perfekt med alla de kantigheter du stöter på i livet. Det är inte konstigare än så, jag har alltid försökt, trott på människor, blivit besviken men försökt igen. Jag är sån, vägrar ge upp. Om du inte vågar misslyckas kan du aldrig lyckas, så är det. Och visst har jag misslyckats och gör det igen, säkert lite varje dag. Men nånstans tror jag att det är livet i sig, det som gör ett liv till just ett liv. Kantigheten, det som stör lite, det som gör allt trovärdigt. 

Aftonbladet kör en reportageserie om kommunernas vansinniga slöseri med pengar. Problemet i landet är inte brist på pengar, det är hanteringen av pengarna. I kommunal och statlig verksamhet, i företagsvärlden, det finns alltid människor som har en förmåga att vara frikostiga med andras pengar, tömma kassor som inte är deras. Om politiker sa min morfar alltid ”De är myglare allihopa”. Många av de politiker jag träffat på har gett honom rätt. 

Halvvägs på promenaden möter solen mig i vackert motljus, jag följer hundarna med blicken när de springer fram och tillbaka och jagar varandra. Det är så enkelt att vara hund. En pålitlig polare, en pinne och lite fint väder, allt som behövs.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: