Med en koltrast över våra huvuden

Det är svårt att beskriva känslan. Koltrasten i en gran högt över våra huvuden, ljuset när skymningen faller, vårkylan men ändå värmen, regnet i luften när det är uppehållsväder. Vi går längs små stigar runt vårt hus, de små tjattrar, springer, hoppar. Några grova grässtrån blir till bambu, bambu blir till fiskespön. Bättre än så här har jag svårt att tänka mig livet. 

Vi spenderar lördagskvällen med att bråka, min älskade hustru och jag. Inte för att det leder någonstans eller att vi vet varför, kanske bara mest för att det ska vara så. Det är väl som med att älska, en slags känslomässig uttömning som man inte vet riktigt varför eller vart det leder, bara att man gör det. Det ligger visserligen en skillnad i att man inte behöver säga förlåt efter att man älskat, men ändå. 

När jag tänker efter var det en gång som det borde varit ett förlåt, en sen kväll, nyårsafton om jag inte missminner mig, i en ung ungdom. Alkohol, kåthet och ungdom kan vara en dålig kombination. 

Natten blir sömnlös, lite för de hårda orden och lite av en oro som smyger sig på inför utställningen på Ateljé Oscar. 6 dagar kvar till vernissage, bilderna  printade och lämnade till ramning. Några intervjuer i veckan sedan är det dags för hängning. 

Skolavslutningen närmar sig, det blir ett sommarlov i år igen och jag kan nästan känna hur det pirrar i de små magarna. Sova över, bada, lata dagar, livet. Värmen verkar lägga ett löfte om att den kommer ändå till sist och i sociala medier rasar de vanliga sommarlovsdebatterna där människor upprörs över att skolavslutningen inte ska hållas i kyrkan som den brukar. De som hörs mest är de som jag vet aldrig går i kyrkan annars, några av dem har till och med en uttalad ateistisk livssyn och ger sig gärna på religösa människor. Jag kan inte låta bli att tycka att det är underligt, plötsligt, en gång om året, så får kyrkan enorm betydelse. 

En annan fråga som verkar sätta blodet i svallning när man sitter framför sin dator är diskussionerna om att med lagstiftning kvotera in kvinnor i styrelserummen. Som jag ser det så är väl det man ska bli upprörd över just det faktum att det ens behöver diskuteras en sådan lag.

Vi har blivit det upprörda folket som reagerar över vad som egentligen kan betecknas som skitsaker. Vi borde stänga ned våra datorer och gå ut för att möta folk, snacka med dem. Ta en öl eller en kopp kaffe tillsammans, träffas och ljuga bort en timme. "Du måste komma förbi så att vi får ta en fika" brukar en vän säga. Han är pensionär, verkar fika jämt. Och ljuga bort tiden, men en del kanske är sant, jag vet inte och det spelar inget roll. Inget att uppröras över.

 

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: