Med sjöutsikt

Jag har precis tagit ett kvällsbad tillsammans med yngsta dottern och lillgrabben, Hjörneredssjöns vatten svalkar skönt och det var svalka vi behövde. Svalka och känslan att göra något speciellt tillsammans. Som att glida ner i det svala vattnet en sen kväll medan solen faller ner bakom trädtopparna. Nu är det tyst i husbilen, familjen har krupit ner under täcket och är på väg mot drömmarnas land. Själv ligger jag vaken och ser på sjöutsikten och hur solen kastar sitt sista rosa skimmer mot en blå julihimmel medan den lätta nattbrisen lägger vågmönster på vattnet. 

Paret som har sin husbil parkerad jämte vår har suttit uppe en stund längre och snackat, nu verkar det som att de håller på att stänga ner för dagen. Deras hund har för ett jäkla liv hela dagen, gapat, skällt och stökat. Jag förvånas ofta  över hur mycket folk accepterar från sina hundar, hur mycket skit de tillåter utan att göra nåt åt det. Vi är väl olika, tänker jag. Om min hund stått och skällt så att andra stördes skulle jag i alla fall göra något åt det. Jag brukar tänka att jag alltid är en del av någon annans upplevelse, såg det på någon konsert och tänkte att så är det. Jag möter gubben bakom deras husbil, han försöker räta ut linan de bundit hunden i. Hunden fortsätter skälla och leva jävel, gubben tar ingen större notis om det.  Jag reflekterar över att han har en sd-tröja på sig, tänker att det var passande på nåt sätt. 

Nog om det. Natten lägger sig, det finns mycket att skriva om men inte ikväll. Grannens hund är äntligen tyst och grannen själv verkar packa ihop för kvällen och det ska jag också göra.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: