Midsommarnattsdrömmar

Midsommarafton, vädret påminner för en gångs skull om sommar. Det brukar inte vara så. Förra året, om jag inte missminner mig fullständigt, så hade vi samma temperatur på julafton och midsommarafton, 12 grader. Men det här året skiner solen. Jag ägnar förmiddagen åt att städa, Dennis Lehane i hörlurarna, det är hårdkokt, riktigt hårdkokt men samtidigt med ett språk vackert som en svensk midsommar när sommaren väljer att vara på det humöret. Katten ligger på altanen, högt upp på bordet, närmre solen. Hustrun jobbar, jag har tagit vakten åt en polare. Jag kommer ändå inte att göra så mycket idag, släntra runt , fixa lite käk och kanske åka ner till hembygdsgården. Någon annan kan säkert nyttja ledigheten på ett bättre sätt.

Katten hoppar ner, ser sig om och vandrar iväg. Jag spanar efter honom när han på stela ben går över gräsmattan. “Den behöver klippas, gräsmattan” tänker jag. Stela ben, långsam gång, tiden tar ut sin rätt för gammelkatten. Han försvinner bakom altanräcket nere i trädgården, efter det vet jag inte mycket om hans värld längre.  Det jag vet om hans värld är det jag kan se när jag ser honom. Allt annat är höljt i mystik och dunkel och om det kan jag bara gissa. Det är som med människor, det vi vet om dem är det vi ser. Allt annat? Dunkelt och mystiskt som en morgondag.

World cupen rullar vidare, hustrun och jag följer det vi hinner med, vi brukar göra det vid mästerskap, mellan dem är vi inte särskilt intresserade. Fotboll som sport hade nog varit mer intressant utan alla dramaqueens som slänger sig och gör sitt bästa för att ge sken av att de är nära döden, nån minut senare springer de iväg som inget har hänt. Smått patetiskt kan tyckas, att bli hågkommen som en av dem är knappast nåt att drömma om. Men om fotboll vet jag väldigt lite, kanske ska det vara så, kanske är det vitsen med spelet.

Lillgrabben lirar fotboll, från början tillhörde han de där som inte är så bra. De där som aldrig får en pass för att de oftast tappar bollen direkt. De andra dribblade, höll bollen, dribblade in i mål, körde sitt eget race. Grabben sprang utan boll, vi peppade. “Det kommer, vänta bara, förr eller senare bär ditt springande frukt”. Och han sprang och sprang. Lärde sig att stoppa motståndarna, “Det är bra” peppade vi “en bra back behövs alltid”. Och han lärde sig att passa, “Det är bra, så småningom kommer du att få pass tillbaka, vänta bara, de andra kommer inte att kunna dribbla sig fram när det är allvar och den dagen du får passen ska du vara redo”. Han lärde sig att läsa spelet och han lärde sig att ta smällar utan att vika ner sig. Han lyssnade, vi peppade och förra helgen bar det frukt. 2 matcher som utespelare och 3 mål, 1 match som målvakt och 25 räddade skott. 1 boll mitt i plytet utan att göra mer av det än att ruska av sig. Ibland ser jag mer tåga i smågrabbarna än i några av mångmiljonärerna som jag ser i World cup. Jag tror att den viktigaste lärdomen han lärt sig är att ibland gäller det att trampa på trots att det ser hopplöst ut. Som vintramparen polaren skriver om, han som idogt trampar sina druvor med ömmande fötter, han som får det godaste vinet. Det är bra så.

I morgon möter Sverige Tyskland och även om de svenska spelarna var överens om sin egen förträfflighet så tror jag att det krävs mer än i matchen mot Sydkorea. Långa stunder liknade det gåfotboll, fantasi och initiativlöst. Jag fick minnen av barndomens Tipsextra, vi var väl inte mer än 10-12 år, det var en tid då man fortfarande trodde att den engelska fotbollen var den bästa och var man minsta lilla fotbollsintresserad så skulle man titta. Så var det bara. Jag satt oftast och somnade, lördagseftermiddagarna blev för långa och fotbollen var oftast för trist. Men som sagt, om fotboll vet jag alldeles för lite, det kanske räcker till för Sverige i morgon.

Jag har fått inspiration till att skriva och fota igen, testar lite nytt i bildskapandet. En lomokamera med polaroidbakstycke. Jag har alltid tyckt om uttrycket i lo-fi fotograferingen och alltid varit intresserad av polaroidtekniken. Jag gillar det oförutsägbara och att det finns bara 1  bild, 1 chans. Vi får se vad det blir av det, en kul teknik i alla fall.

Midsommar och snart midnatt, min sista dag på den här sidan av 50 närmar sig. Inte så mycket med det, bara att inse och acceptera. 

 

 

 

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: