Några timmar av sommar

Hustrun har en ledig dag, jag frågar "Ska vi sticka iväg med husbilen? Stjäla en dag, stanna till någonstans för natten, vakna på en annan plats". När hon ler vet jag att jag älskar henne. Vi parkerar en bit utanför en svensk småstad, som vilken som helst, och cyklar in mot stan. En liten trupp, hustrun först, sedan barnen och sist jag. Jag känner igen någon på andra sidan gatan, de går in på en gågata och försvinner bland turisterna.  ”Är inte det de från gymnastikföreningen?” Småstadsfrågan när man vill ha någon form av igenkännande, något slags hemma på en plats full av okända människor. Min hustru säger att det är en ursäkt för att kolla på tjejer, jag tänker att det är sommar. 

På lekplatsen lyssnar jag på föräldrars förmaningar och tittar på reflexvästar. Barndomens somrar passerar förbi i mina tankar. Hur vi drog ut på förmiddagen, ut i skogen mot dagen som var lång, evig tror jag man kan säga. Vi lärde oss att hitta, lärde oss var huggormarna fanns och hur långt bort vi var berättade vi aldrig för de vuxna. Vi klättrade i berg, kröp i grottor, cyklade längs småvägar och följde ån nedanför farmors och farfars hus. Dit fick vi absolut inte gå, så det gjorde vi. Kanterna var underminerade och branta, utan chans att ta sig upp om man föll i. Precis nedanför farmors hus låg en spång över ån som närmsta förbindelse mellan denna och andra sidan. Det fanns broar längre bort, men Billing, den enda som använde spången, skulle antagligen inte orkat gå så långt som det krävdes för att komma till dem. Billing var en skranglig och skitig gammal ungkarl med ett tunt och orakat ansikte. Han bar alltid keps och jag minns att han talade tyst. I vuxen ålder kan jag tänka mig honom som hämtad ur en berättelse av Slas. Spången var sliten och nött efter hans stövlars trampande, såvitt jag vet så  gick han över den varje dag. På denna sidan, som var den andra för honom, hämtade han  tidningen. Lite då och då hände det att han tog en kopp kaffe hos farmor och farfar, han var tvungen att passera deras hus för att komma till brevlådan så det föll sig naturligt att bli bjuden på en kopp kokkaffe och ett samtal om världen och vädret ibland. Det var så det fungerade på den tiden, man gick förbi grannen och blev bjuden på en kopp. Jag tror att de var de enda människor han träffade. Vi var rädda för honom, höll oss på avstånd, men det sades att han var snäll. Han dog när han hamnade på ålderdomshem och blev tvättad, allt enligt de rykten som florerade vid tidpunkten för hans bortgång. Men rykten sprids så snabbt på landet, oavsett om de är sanna eller inte. 

Rädda för Billing men fascinerade av hans spång. En stock kluven i 4 delar och sedan hade 2 av dem fått tjänstgöra som gångyta. Var de andra 2 halvorna tagit vägen visste vi inte, antagligen blev de till ved och värme, kanske lagades ett mål mat med just veden från spångens andra halva. Någon meter upp i luften fanns ett  räcke som utgjordes av en enkel slana. Den var alldeles för tunn för att vara till någon hjälp om man halkade på stockarna, säkert var den mer tänkt som ett stöd. Höjden var justerad för en ganska lång och ensam gammal ungkarl, alltså satt den på tok för högt för några grabbar ute på förbjudna sommarlovsäventyr. Ån var som djupast och mest ström just där och kanterna var som högst och jag minns att vi hade hjärtan långt uppe i halsgropen när vi försiktigt kasade oss över ån, steg för steg. Stockarna gungade lätt av vår tyngd och vi var noga med att hålla oss mitt på spången. Vi kom över och tillbaka. Kanske väntade vi oss en slags lyckokänsla när vi väl satte fötterna på fast mark på vår sida igen, men känslan som infann sig var mest rädsla och oro. Vi blev på något sätt medvetna om det faktum att vi faktiskt kunde ha trillat i. En känsla som var svår att skaka av sig trots att vi besegrat ån och nu bestämde över spången och den drake som de tillsammans var. En känsla som förstärktes av att vi visste vad våra föräldrar skulle säga. Vi gick därifrån med en tyst och outtalad överenskommelse att aldrig berätta för någon, knappt för varandra. Segerns sötma blev besk när vi inte kunde njuta av den. Jag vet inte hur det var med polaren, men det hände efteråt att jag gick ner och tittade på spången i smyg. Vi hånlog åt varandra, spången, ån och jag. ”Du är besegrad” tänkte jag, ”jag vågade” och den svarade ”En gång ja, gör om det om du törs”.  Jag tordes inte den sommaren, men nästa sommar gick jag över spången flera gånger. Känslan jag sökte infann sig aldrig. 

Billing hamnade på ålderdomshem och spången spolades bort i en översvämning några år senare, det var samma år som vi hittade ett drunknat rådjur som fastnat mellan 2 träd. Och samma år som Billing dog. 

Jag spenderar några dagar i Östersund, hustrun behöver hjälp med att para en hund och jag erbjuder mig att åka. Jag tycker om hunden och jag tycker om ensamheten i en bil och jag tycker om min hustru, så jag åker. Att åka iväg med en hund ett par dagar och bara vara helt själva är det bästa relationstipset människa-hund jag kan tänka mig. 

På hemvägen åker jag inom min barndomskamrat. Han har semester, tillsammans med sina katter spenderar han några dagar hos sin tjej. Vi pratar om spången, om ån och om Billing. Och vi dricker värmländsk lättöl och vandrar på den gamla kyrkogården som ligger bortanför huset de hyr. En kyrkogård från 1700 och 1800 talet, vackert belägen nedanför det som en gång var en vacker herrgård. Kyrkogården är övervuxen och herrgården nedbrunnen sedan länge, kvar är några annex, gravstenarna och huset som polarens tjej hyr. Vi försöker läsa på några gravstenar och lovar varandra att ta upp släktforskningen igen till hösten. Sånt där man lovar varandra i tron att man kommer att ha mer tid över snart. Att tiden som inte räcker till nu gör det då. 

Damen jag sover över hos i Östersund har katter hon med, 4, kanske 5 stycken som stryker kring benen och fångar fåglar och möss runt den röda stugan hon bor i. Damen, katterna, den röda stugan, sommarblomster. Allt är som en slags idyll, som ett minne av ett tänkt folkhem. Men tiderna i Östersund är hårda och jobben få numera, folkhemmet har inga utposter kvar längre. 

På vägen hem lyssnar jag på Karin Volos sommarprat, hon berättar om sitt livsöde, hur hon gått från helvetet och tillbaka men ändå överlevt både mentalt och fysiskt. ”Om du fokuserar på det som är bra, så kommer mer av det att komma in i ditt liv” säger hon. Orden känns viktiga och sjunker sakta in i mig. När programmet är slut inser jag att jag inte tagit upp datorn på 3 dagar, knappt öppnat fejjan på telefonen. Jag inser att jag inte saknat det. 

Kanske dags för en förändring, fokusera på det bra och stänga ned det dåliga. Och mindre fejjan, mer kött och blod.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: