När du kallar mig för pappa

Jag sitter och sorterar bilder inför utställningen på Galleri Korn. Barnbilder, en berättelse om ett liv, 10 personligt dokumentära år samlat i en handfull bilder. 

Ett dokument där nära är själva kärnan. 

Barndom på väg mot vuxen och om att stå bredvid och se på och om att växa upp.

En förälders vemod inför tiden som aldrig vill stå still, tiden som aldrig kommer igen.

En rädsla, inte för att dö, mer för att inte få vara med och uppleva och se morgondagen.  

Och jag minns ett brev jag skrev till dig:

Jag skriver ett brev till dig, ett av många. Jag vet inte när du får det eller om du får det men jag skriver det ändå.

Minns du kvällen då vi promenerade längs Vätterns strand, du och jag. Vi väntade på att månen skulle bli full, jag sa ”Det tar flera nätter till innan den blir full, om vi går en promenad om några kvällar igen kommer den säkert att vara det” Du berättade om allt och inget och jag lyssnade och fylldes av känslan av att snart kommer det att vara annorlunda, snart är du mer vuxen och snart är det inte samma sak. Jag tänkte att för dig kan jag dö, eller nej förresten, för dig kan jag leva. 

I strandkanten tog vi av oss skorna och klev i det kalla vattnet, du ville inte att byxorna skulle bli blöta så du höll upp dem till knäna. Jag hade shorts. Månen la sitt bleka ljus över oss, din ljusa röst porlade och vi bestämde oss för att ta ett morgondopp, vi skulle bada nakna sa vi. Jag lyssnade och väntade och du hade så mycket att göra, du ville inte gå mot husbilen, kvällen skulle vara för evigt, det ville vi .

Och morgonen efter den kvällen som borde varit för evigt går vi för att ta ett dopp i Vättern, precis som vi sagt. Vattnets kyla skär i våra ben, du är naken, jag med.  

Dagarna går och snart går vi sida vid sida i skogen hemmavid. Och du har så mycket att berätta och jag tänker på kvällen vid Vätterns strand, frågar ”När du blir äldre, lika gammal som storebror, vem ska jag gå med här i skogen då? Vem ska jag lyssna på och vem ska plocka alla blåbären?”. Det kommer inget svar, kanske tänker du samma sak som jag, en kväll av två miljoner, och vi där mitt i universums centrum. Kanske undrar du vem du ska gå med när inte jag kan gå vid din sida. Du plockar blåbär, samlar dem i en påse. Du ska göra fruktsallad att ha med till skolan i morgon.

Jag är så lycklig i dessa stunder och de är så sorgliga och jag är så innerligt rädd för att inte få uppleva morgondagen

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: