Obetydligheter

Det är något speciellt att vara hej och du med pizzabagaren i byn. Jag träffar honom på ICA, han spelar på hästar och jag frågar om han tänkt bli rik till sist. Han skrattar ”Ja du kompis nåt måste man försöka med”. Han lovar att bjuda på pizza om han vinner, ”Nej förresten du får hela pizzerian” fortsätter han och skrattar igen. Vi skiljs åt med ett leende i våra ansikten. Det hela är en ganska obetydlig händelse i tiden som aldrig stannar, som alltid är på väg. ”Men det är så här det är att bo på en liten plats när det är som bäst” tänker jag medan jag skyler mig för regnet som faller utanför affären. 

Vi lämnar byn för några dagar, drar norrut, kanske är det nordväst, svårt att säga när man har så dåligt lokalsinne som jag. Vi hamnar utanför en brukshundklubb på kvällen, spelar hänga gubben, käkar godis. Det är kvällar som den här som behövs i livet. 

Tidigare på kvällen hjälpte polaren oss att hitta ett matställe, vi hade vägarna förbi och jag ringde för att fråga om han hade något att rekommendera. Han hämtar oss, kör oss till en krog. Han berättar att han precis varit och hälsat på en barndomsvän på sjukhuset. Det var något med en förlamning, stroke eller något kanske, han vet inte riktigt. ”Livet kan förändras fort, det gäller att skapa och ta tillvara på de bra stunderna” tänker jag. På krogen får jag den maten jag tänkt mig. Jag brukar få det, min älskade hustru är mer kräsen och får sällan det hon tänkt sig. Det är väl så det är i livet bara, en del äter allt, andra ställer högre krav. 

Det snackas om värnplikten igen, egentligen är det väl bara ett sätt att fylla upp vakanser. Försvaret hoppades på att det de själva såg som ett äventyr skulle locka unga att åka till antagningskontoren och söka jobb som soldater. Jag tror inte världen funkar så längre, ingen jobbar för en spottstyver idag, i vilket fall så söker man inte sig frivilligt till ett yrke som detta enbart för äventyrets skull. 

Räddningstjänsten befinner sig i samma sits som Försvaret var strax innan man tog bort värnplikten. En vacklande organisation som försöker hålla ihop verksamheten med olika försök till konstgjord andning. För Räddningstjänsten del handlar det framförallt om att man förlitar sig på de RIB-anställda deltidsbrandmännens pliktkänslor. I sommar införs ett nytt omstritt avtal som ger ordentligt försämrade villkor både när det gäller arbetsvillkor och ekonomisk ersättning. Många deltidare verkar tröttna, ge det några år så kommer vi inte att ha något samhällsskydd att tala om. Världen funkar helt enkelt inte så idag. 

Hustrun går och lägger sig tidigt, jag sitter kvar och skriver lite. Jag känner fortfarande den lätta beröringen av yngsta dotterns kram trots att det är 10 minuter sedan hon sa godnatt och gick till sängs. Kompisen på övernattning och hon, nu ska de ligga och fnissa i sängen ett tag. Och jag tänker på lapparna hon skrev för några dagar sedan, en till hustrun, en till mig. Hon la dem varsamt på våra kuddar. Med en text om att hon älskar oss över allt annat och vi kommer alltid att finnas i hennes hjärta. Känslan av att vara älskad, fin, svår att beskriva. Man besvarar den bara. Jag tänker på mina barn och min kärlek till dem. De är så olika, men ändå så lika och kärleken blir likadan, olika men ändå lika. Lika stark, men på olika sätt. Vad säger man om det? Kärlek ska inte beskrivas, den ska bara besvaras. Och av mina äldsta barn har jag lärt mig att älska, men att göra det på olika sätt. Det är inte så självklart, du måste lära dig med tiden.

Det är inte barndomen eller vuxenlivet jag är rädd för, det är tiden mitt emellan som skrämmer mig.

 "Jag älskar er så mycket och ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta". Jag sätter lappen där jag kan se den varje dag. Som en påminnelse om alla mina barn och om livet.

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: