Och så skiljs vägarna åt

DSC05228-Redigera

Det är din sista kväll och vi går på din sista promenad. 12 år har du funnits här hos oss. Du föddes här, blev den bland syskonen som fick stanna. Vi går den minsta av rundorna, du orkar inte så mycket mer nu. Vi stannar vid dammen, sätter oss ner så att du kan rulla runt i gräset på rygg, så som du gillar att ligga när jag kliar dig på magen. Du klarar inte riktigt komma runt, jag hjälper till, kliar dig ett tag medan tårarna rinner. Vi går vidare, passerar den lilla bäcken och du får bada för sista gången, eller i alla fall plaska i vattnet. De sista tunga hundra metrarna av någonstans nära 1000 mil som vi gått tillsammans, man hinner lära känna varandra på den tiden. 

På natten ligger du mellan oss i sängen, värme och lugna andetag, mycket tar slut här.

Innan jag somnar smeker jag sakta din sida och ditt huvud, du knorrar och känns lugn, det känns bra att ha dig vid sidan, din värme och närhet. Jag önskar natten vore en evighet och tänker på tiden vi haft tillsammans. 

Natten går sakta, ett hundliv är kort, ett människoliv långt. Någon dag ska vägarna skiljas åt och man måste ta farväl.

 

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: