Om blåsfiskar och havet

Lågvatten och havet drar sig tillbaka från Thailands stränder. Kvar blir eremitkräftorna som söker sig tillbaka till vattnet eller borrar ner sig i väntan på nästa högvatten. Det är en långsam söndag, några av fiskarna ger sig ut, andra stannar kvar iland och fiskar småfisk till kvällsmat. Småfisken som simmar långt in vid land vid lågvatten är en delikatess. De flesta i alla fall. Blåsfisken räknas inte till dem och lite då och då dyker det upp en sådan i näten. Nu är blåsfisken inte helt värdelös även om det kan verka så ur ett matperspektiv. En av fiskarna kliar en blåsfisk på magen och den blåser upp sig vilket utlöser stor glädje i sällskapet. När skratten lagt sig sätter han varsamt tillbaka den lilla fisken som nu inte är så liten längre utan har antagit en mer ballongliknande form. Den lilla fisken fastnar på en sandbank som bryter igenom vattenytan i lågvattnet och mannen böjer sig ned och hjälper den ut i vattnet igen med en vacker gest av respekt för ett litet liv. Blåsfisken kommer ner i vatten, antar en mer fisklik form och simmar iväg. 

Jag tror att havet gör något med människan när du är beroende av det. När du måste leva av det och med det.

Någonting händer med människan. 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: