Om det är gjort med kärlek, då blir det gott

Katten följer mig vart jag går, han längtar väl efter vår han med. Eller sommar, trött på snö, trött på mörker, liksom jag. Jag känner hur han andas när jag sitter och skriver, en rödskimrande spinnande kattboll vid min sida. Han klev över datorn när han kom, skrev bokstäver och tecken utan betydelse, eller kanske av betydelsen "nu är jag här", jag suddar ut dem och fortsätter. 

Ungarna sover länge, sportlovstystnad i huset, det fanns en tid när jag blev irriterad över att de sov länge, men jag kom till insikt att inget förändras till det bättre. Och den som mådde sämst av irritationen var jag själv. Nuförtiden finns vare sig ork eller anledning att vara irriterad. Dessutom hörde jag dem tissla och tassla sent igår kväll, sömnen behövs. 

”Snön den faller och det blåser kallt, ska vi ta den långa vägen hem?”

Jag var väl sisådär 16, kanske 17 år, hon något år yngre. Klockan hade blivit natt och morgon igen och vi tog den långa vägen hem. Vinterns sista snöflingor singlade ner mot oss, en av dem la sig i hennes kolsvarta hår. Jag såg hur den sakta smälte av värmen från hennes kropp, hon var vacker i morgonljuset. Vi kysstes där på järnvägsbron och skildes åt för att aldrig ses igen. Så kan det vara man är ung.

Ibland räcker det med en strof, en text man hör eller läser och så vaknar minnen till liv. 

Kroppen känns lite mör efter förmiddagens träningspass, jag ligger i kökssoffan och läser Micke Bergs Dagar utan mening, dricker kaffe. ”Jäkligt gott kaffe det här” säger jag till hustrun när hon går förbi. ”Det är för att det är jag som gjort det” svarar hon med ett leende fyllt av outtalade löften. ”Det är gjort med kärlek, då blir det gott” Hon svänger om gå ut ur köket, min blick följer henne bakifrån, jag tänker snuskiga tankar och känner värme i min kropp. ”Det mesta blir gott med kärlek”

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: