Om Dylan, poesi och ett rum

m2403633-redigera

Det går ett larm på byn, räddningstjänst, polis, ambulans. På fejjan går pöbeln loss i sina spekulationer och jag blir spyfärdig. Dramaqueens och kings som i en tävling om vem som kan var mest dramatisk sprider halvdana och helt osanna rykten, någons barn har hört någon annans barn som någon sagt något till. Ingen av de som härjar loss på fejjan vare sig vet något om vad som händer eller har respekt för att det finns saker som inte är av intresse för den stora allmänheten. Jag kommer på mig själv med att undra om människor verkligen lever så fattiga liv att de måste fylla dem med fejjansladder.

Och Dylan till nobelpriset, ja varför inte, men det verkar reta livet ur feministskribenterna och varje viktigpetter i finkulturen. Kanske handlar det mer om viljan att synas och få känna sig märkvärdig i sin finkultur. Eller kanske någon slags saknad av att inte förstå Dylan, det kräver en del ansträngning att göra det. Micke P är såld på honom, plåtar som poesin i musiken, det blir vackert. 

Dylan, han om någon har väl skrivit poesi och skapat det där poetiska rummet som en polare till mig skriver om. 

Rummet någonstans i mitten, det som ska fyllas med känsla. Med text och bild och innehåll. Inga halvdana och osanna rykten, utan liv, blod, puls, kärlek, människor, sex, hundar eller vad fan som helst. Bara allt det som gör livet till ett liv. 

Mitt rum i vardagen. Här och nu, precis utanför mitt eget pulserande sinne, där bygger jag nya rum att fylla. 

Skolhösten drar igång, samma liv varje år om parkeringsplatserna på mornarna. Föräldrar som försöker lämna av sina barn, busschaufförer som försöker lämna av andras barn. Det är skyltat som en vändplats vid avlämningszonen, man får alltså stanna till i 5 minuter för att släppa av eller plocka upp folk. Var och en får vänta på sin tur, inget konstigt med det egentligen, förutom att busschaufförerna ser det som sin egen exklusiva zon. Ok, visst det är deras arbete, men de barn som inte har privilegiet att få skolskjuts via buss till skolan ska inte behöva gå eller bli lämnade någonstans där de inte stör. Samma diskussion varje år i de 15 år jag haft barn på den skolan och rektorn väljer samma fega och enkla lösning i år med, skicka ett brev till föräldrarna istället för att  gör en riktig avlämningsplats. Tror ni att man kommer att ha samma diskussion nästa år?

Gör du som du alltid gjort får du de resultat du alltid fått som en klok polare sa till mig en gång.  

Själv väljer jag att lämna mina barn varje morgon, följa dem in. Jag gillar morgnarna, sitta i bilen med barnen, gå på skolgården, höra livet spraka, se energin. När man nu slagit ihop flertalet landsbygdsskolor till en stor skola med mycket barn tror jag dessutom att det behövs att vuxna syns på skolgården. 

Jag funderar över några av barnen jag ser där på skolgården, har lärt mig känna igen de bråkiga efter några veckor. Sagt till någon av dem att hoppa ner från taket, sluta sparka boll på fönstren och delat på några som slagits. De bråkigaste, jag funderar över deras framtid, vilken chans de har, var de kommer att hamna.

Bilden då? Padde och Sofie har fått en liten grabb, vi försöker få till någon hygglig bild, men han är mest ledsen och trött, barn går inte att förutsäga. 

Det kommer att gå fint för den här grabben, det känner jag på mig. 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: