På andra sidan natten

Det har inte blivit mycket skrivit sista tiden, så får det vara, tiden kan inte räcka till allt.

Tidig morgon, det hänger regn i luften. Lätt eller inte är svårt att avgöra när jag ser ut genom köksfönstret, "Men lite regn skadar ingen" tänker jag. Nissan ligger fylld och vacker i morgonljuset, det mesta är vackert i det här ljuset. Koltrasten viskar en sång om att våren är på väg, själv tvekar jag och drar jackan tätare omkring mig. Hon sitter stilla på en gren, följer mig med ett vackert svart öga när jag passerar förbi och för någon sekund inbillar jag mig att jag ser långt in i henne, ser det hon viskar om. Det är här ute jag ser det som måste berättas om, tankarna, de små. Borta vid den gamla fabriken har sista skiftet gått av för många år sedan, arbetarna är befriade och måsarna tagit över och gjort fabrikstaken till en vårens barnkammare. Föräldrarna vakar, det är så det är att vara förälder, ibland måste man vaka och ibland måste man släppa taget. 

För några timmar sedan, på andra sidan natten, gick jag med yngsta dottern längs samma gator. Vi pratade om allt, inget, det mesta. Hon var eftertänksamt glad och mån om att vara snäll och klok. Sådär som man kan vara när man vet att man gjort något dumt som man inte kan förklara och verkligen ångrar. Hon gick och sprang, ibland bakom mig, ibland framför mig och jag såg långt efter hennes ljusa hår när hon passerade förbi. ”Jag önskar jag vore vinden, som för alltid får smeka ditt hår” tänkte jag. Och. ”Man tar ett steg mot vuxen, så tar man ett till, och ett till, nästan som att de inte märks”. Och jag kände en sorg i mitt bröst. 

”Jag vill aldrig bli vuxen och hon får aldrig bli vuxen. Barnet inom oss är för alltid det vackraste”” 

Polaren skriver om att berätta, att det är det allt handlar om. Han har rätt, viljan att berätta är essensen, berätta om allt eller kanske inget, om livet som jag lever. För ingen eller för alla, den som lyssnar, den som vill lyssna. Han har slutat att skriva på sin blogg, polaren, skriver lite på fejjan ibland. Det är synd, en av få bloggar med substans och en blogg är mer än fejjan där statusarna bara rullar på, som pärlbandet av bilar en tidig morgon på E6an.

I morgon drar vi norrut, polaren Micke P och jag. Kör en gerillautställning på Katarina Bangatan i Stockholm. Några timmar i bilen, det blir mycket snack och funderingar, det blir några bra dagar.

Lördagen den 7:e, kl 13-16, Katarina Bangata, kom ner, ta en öl på Twang eller kanske en kopp kaffe, fika, essensen i livet.

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: