På isen igen

Alla hjärtans dag, jag tänker på kärleken. Inget man får eller tar, kanske något man ger, eller i alla fall försöker ge. Kärleken, inte den förbehållslösa du har till dina barn, utan den mellan människa och människa, den du måste skapa, den långsamma, den som tar tid och kräver.

Vita bergen, klassisk mark, på vägen upp pekar polaren på en stuga 30 meter bort ”Där bodde Christer Strömholm”. ”Här gifte jag mig och jävlar vad man har festat här” fortsätter han och låser upp dörren till en liten stuga högst uppe på berget. Han plirar lite med ögonen och flinar ”Ja hur känns det nu då?”. ”Spännande och lite nervöst ” svarar jag. Att få sina bilder genomgångna av en fotograf och bildkonstnär som tillhör de bästa ger onekligen lite fjärilar i magen. Han flinar ännu bredare, berättar någon av alla sina historier, vi flinar tillsammans. Jag tänker på polaren HojMicke, hur han satt fullt påklädd på en stol nere vid sängkanten i morse. Klockan var väl 6 eller något, jag sov som en stock, han väntade på dagen, genomgången. 

Och nu är vi här, i den lilla stugan, Vita bergen. Ett workshopsgäng som snackar om våra projekt och bilder, vägar framåt och om att skapa en kärna. ”Skitbra, men du behöver mer röj” säger Micke Berg till mig när jag lägger ut mina bilder. ”Du är ju en jävla snäll kille, försiktig och tyst, och det syns i dina bilder, det är ju liksom ditt. Men va fan, på med största vidvinkeln du har, dra i dig några järn och ös på lite. Jag vill känna musiken, trycket, röjet. Det gäller liksom att bryta mönster, utmana sig själv och våga lite, det är det allt handlar om”

Det blir en bra lördag, tiden går fort, som den alltid gör i det gänget och i sällskap med polaren HojMicke. Man behöver sådana dagar, fokus, koncentration, skratt.

På söndagen drar vi ner till isen, ungarna och jag. Det gäller att nyttja alla dagar man kan, nyttja dem så bra det går.

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: