Poem till dig

”Du, vill du följa med och plocka smultron?” frågar du och 

”Ja det vill jag jättegärna” svarar jag. 

Ni springer före, du först, lillebror efter dig.

Och mina ben börjar springa. 

”Som doften av sommar en vinterdag” tänker jag och 

”Här vill jag alltid vara, här i livet” 

Och jag längtar så mycket hem. 

Och, regnet över våra huvuden får oss att skratta, vätan smakar som smultron i munnen. 

Någon säger ”Det är genom de nära vi blir hela, det är människorna runt omkring dig som får dig att existera” 

Jag säger ”Ja, så är det nog, utan kallt finns inte varmt”

Nästa dag träffar jag er igen och 

”Vill ni ha en kanelbulle?” frågar jag.  

Din röst talar vuxet, artigt ”Nej tack”

Dina ögon talar om kanelbullar och smultron, jag ser nyfiket på dig 

”Är du säker?” frågar jag. 

”Ja, vi har precis fikat”. 

”Men lillebror vill kanske ha?” 

Jag hämtar 2 kanelbullar, ser era munnar omringas av små pärlsockerstjärnor. 

Min blick följer er när ni springer iväg. Ett ögonblick flyktigt som en evighet.

Och

Du är som ett sommarlov

Eller nej förresten, du är som ett smultron

Eller nej du är som grässtrået vi trär dem på. 

Eller. Som regnet, det som överraskar oss, väter våra huvuden, våra tröjor, vårt hår, får oss att skratta.

Eller. Nej förresten, du är bara du. Och det är bra så. För du måste få vara du.

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: