Priset du betalar

Hustrun föräras Hamiltonplaketten, den finaste utmärkelse en hunduppfödare kan få i Sverige. Ett erkännande på att hårt arbete alltid betalar sig i slutänden och att hennes uppfödda hundar varit friska, mentalt sunda och rastypiska. Det finns alltid individer som inte håller måttet när man gör en sådan bedömning, så är det med avel och den hunduppfödare som säger annat om sina hundar ljuger eller saknar självkritik. Avel, några bra, några sämre, bygg på det som är bra. I slutänden är det summerandet som är intressant. 

Vi sitter på fiket, jag har äntligen fått med min älskade hustru, tror till och med att det var hon som ville åka och fika. Utanför härjar junis sommarväder som värst, ömsom sol, ömsom regn och jag undrar över sommaren. Hon är vacker, hustrun, jag tar en bild på henne. ”Jag vill inte vara med på bild” säger hon. ”Du har inte så mycket val” svarar jag. ”Du är här i mitt liv och jag berättar om det”. Jag ser direkt att bilden blir bra. Och jag vet att hon inte kommer att tycka om den, så är det alltid. En kort stund funderar jag över vad det är med kvinnor och bilder. Vad är problemet liksom? Jag antar att det är en fråga utan svar och lämnar den snabbt, återgår till att prata med hustrun. Det är sällan vi sitter såhär, bara vi. Nästan så det är svårt att veta vad vi ska prata om.

Hamiltonplaketten, det ligger mycket slit bakom. Många timmars glädje, sorg, förväntan, misströstan. Oro över att det inte ska bli någon kull, oro över den kull som blivit. Oro över valpar som blir hängiga, dräktiga tikar som blir hängiga eller ammande tikar som blir hängiga. Valpar som blir dåliga i magen, valpar som äter dåligt. För stora kullar, för små kullar, det finns alltid något att oroa sig över om man är en person som har lätt för att oroa sig. Och det är min älskade hustru. Men den stora kostnaden sitter inte i slitet, jobbet eller oron. Allt det är saker man kan se och ta på. Den stora kostnaden, priset du får betala, är det som finns runt omkring. Inställda semestrar, trötta och gnälliga makar, barn som klagar. Valpar överallt, lukten, oljudet, cirkusen, tröttheten, stressen, bråken. Det är priset du betalar för ett sätt att leva. Ett liv. Det är det du måste offra för att nå toppen.

Hamiltonplaketten, stort. Det största.

Fotografi är liksom inte fotograferande, det är mer innehållet i livet som sätts på pränt genom en film eller en digital fil. Jag tänker på Micke Bergs ord när jag håller ett föredrag om mitt projekt hem på Fotografi Falkenberg. Jag har knappt haft fram bilderna från projektet på ett år. Inför föredraget blir jag tvingad till att skärskåda dem, syna arbetet i sömmarna. Ställa de viktiga frågorna. Är det bra? Håller det? Vad vill jag säga, har jag något att berätta?

Viktiga frågor att ställa sig, jag tror det är vägen mot utveckling, mot att hitta det där stadiet när bilden blir en del av livet som sätts på pränt. Mitt liv, vårt liv, med barn och hundar och valpar och katter.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: