Regn igen och jag längtar hem

Regn igen. Skriver mest om vädret känns det som, men det får väl vara så. När inte så mycket annat händer kan man ändå vara säker på att vädret händer, något väder är det ju alltid. Annars finns ju alltid fejjan, där händer det en del, folk sitter hemma och är arga. 

Och visst finns det saker att vara arg på, börsen dyker och sparpengarna flyger sin kos, banktjänstemannen eller kvinnan som rekommenderade hur du skulle göra dina placeringar har inget ansvar. Några högt avlönade politiker driver en kampanj med syfte att sänka lönen för medel och låginkomsttagarna, vilt påhejade av Svenskt Näringslivs vd. Samma vd om cashar ut en lön runt en halv mille i månaden, vad säger man? Samtidigt drar media drar igång sitt typiska katastroflarm när ett melodifestivalbidrag blir diskat, jaha?

Men det är inte sådana grejer som gör folk arga på nätet, utan helt andra. Det får mig att undra vad som hänt, när flyttades barrikaderna och ilskan som fanns där till den nivån det ligger på idag? Vi är arga på de som inget har, de som behöver vår hjälp som mest, vi är rädda för att de ska ta det lilla vi har, men det är inte de som tar våra sparpengar, eller försöker sänka våra löner.

Det finns fortfarande en vilja och en ilska i landet, men så länge den riktas mot fel saker kommer inget att förändras. 

Nog om det.

I bilen igen, vägarna som blivit vardag, varje dags händelse, milen. 

På radion sjunger Marc Knopfler om längtan, hemlängtan och att alltid vara långt borta.

”Here I am again in this mean old town

And you're so far away from me

And where are you when the sun goes down

You're so far away from me” 

Han sjunger om mig, min hemlängtan, min hustru och mina barn på näthinnan, deras doft i mitt minne.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: