Ressällskap

1 vecka in i maj och våren luktar sommar. 1:a maj blev fin, jag hade precis varit på rull, nere i Tjeckien i en vår som var längre kommen. Det har blivit underligt att resa i Europa, eller snarare att komma hem. Jag reser över 4 landsgränser utan att knappt märka det, ny utformning på skyltarna, en ändrad hastighet på motorvägen eller att det mellan Tyskland och Polen alltid står en polis med kikare är ungefär det som märks. Det är 4:e, kanske 5:e gången jag passerar just här och jag undrar varje gång vad polisen med kikaren kollar efter, säkert något som bara han vet. I övrigt ingen kontroll, ingen som stoppar mig. Inte ens på hemvägen mellan Tyskland och Danmark, passpoliserna vinkar förbi mig med ett artigt leende, de är trevliga och artiga, har varit det varje gång jag passerat här, även den gången jag råkat ta det gamla passet. Men när jag passerar bron till Sverige är det slut på artigheterna, en nitisk svensk passpolis stoppar mig och inleder något slags låtsaspolisförhör. Han är för ung för att ha varit med om -80 talets stasiliknande gränskontroll, men har kanske hört talas om det och gör sitt bästa för att fylla forna tiders kostym. ”Och var har du varit?” han anstränger sig för att ta fram sin myndigaste stämma och jag får svårt att bestämma mig för om hans breda skånska gör mig beklämd eller full i skratt och situationens absurdhet gör att jag knappt finner mig. ”Eh, va?” Han upprepar frågan, ”Tyskland” blir mitt svar. ”Vad har du gjort där?” samma myndiga stämma, jag surnar till lite och fräser ”Semester”. Jag inser att det inte kommer att påverka läget särskilt mycket att bli irriterad, han har helt enkelt bestämt sig för att vara dryg. Köerna jämte oss rullar på och jag börjar förstå varför den här kön har tagit så lång tid och svär lite över min typiska otur att ta den långsammaste kön. ”Jaha, vilken typ av semester?” I kön jämte stannar en BMW M3 till, föraren visar sitt pass och passpolisen där nickar och vinkar honom vidare. Bilen accelererar norrut längs E6an, jag står kvar med min dryga polisman. ”Hur menar du? Semester” frågar jag och börjar undra över vad han hoppas uppnå med sitt lilla förhör. ”Jaha, jag menar, har du köpt sprit eller nöjesresa eller så”  han svamlar och flackar med blicken. Jag undrar i mina tankar över vad han brukar göra på sin semester, påta i trädgården och kolla på tv kanske. ”Nej, jag har inte köpt sprit” svarar jag medan jag kämpar med ett sarkastiskt leende som kryper fram på mina läppar. Jag skrattar till, han ger upp, vinkar iväg mig.

De sista milen på väg hem tänker jag på båten mellan Tyskland och Danmark och akterdäcket som badade i sol. Folk plåtade  sig själva och varandra mot den blå himlen och det blå vattnet. Jag satte upp mitt eget ressällskap och tog en bild på henne, plötsligt glad över att inte vara helt ensam. Solen värmde, vinden kylde. En italiensk tjej släpade omkring på en hund som hade bekymmer med miljön, satte i klorna i det hala däcket varpå det blev ännu värre. Italienskan ömsom skällde, ömsom lockade på hunden men till sist gav de upp och drog sig ned från däcket. Lusen tittade långt efter dem, viftade på svansen och försökte hoppa upp i mitt knä. Jag hade saknat henne den veckan som gått insåg jag där jag stod med henne sittandes jämte mig. Hon är en hund som knappt märks när hon är hemma, men när hon inte är där så märks det. Den kalla vinden drev oss ner till ett av caféerna, på vägen passerade vi 2 holländska herdehundar som for ut i kopplet och gapade och skällde. Lusen ägnade dem knappt en blick, viftade lite på svansen och strosade förbi, som en hund ska. Jag klappade om henne, berättade för henne hur duktig hon är. Vänligheten är som en aura runt omkring henne och hon charmade killarna vid bordet jämte. Polacker, kanske kroater, hundrädda, men Lusen är svår att motstå. De klappade henne försiktigt och sedan modigare. Till sist tog den ena en selfie med henne i knät. 

1:a maj, jag bläddrar bakåt i min bok, mitt liv. Jag skrev mer politiskt förr, politiken var mer intressant då, nu är den intetsägande. Sossarna är indentitetslösa, mp har spårat ur och alliansen tappat greppet. Landet känns som ett skepp på väg utan kurs eller mål. Vad kan man säga mer om det? Manegen är krattad för partier som sd. Hoppet står till att det vänder nu. Frankrike var ett av de första europeiska länder att hoppa på den neofacistiska vågen, skillnaden blev liten eller ingen och kanske har fransmännen till sist blivit mindre arga, eller nåt.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: