Se, lyssna, förstå

DSCF4495-Redigera

Allt handlar om att se och om att förstå. Självinsikt, veta varifrån allt kommer, tankar, åsikter, värderingar. Det snackas mycket om tiggare nu. Om de är organiserade eller inte. Själv har jag ingen aning, men människor har i alla tider organiserat sig på olika sätt för att förenkla sitt liv, inget konstigt med det. Och människan har alltid gjort saker för att överleva och skapa ett drägligt liv. Det räcker för mig. Mer åsikt än så behöver jag inte ha och jag tror att världen har betydligt allvarligare problem än så. Ekonomin och klimatförändringarna är de verkliga hoten, inte en tiggare som sitter utanför Hemköp.

Jag har inte alltid tänkt så, jag fick en hel del fördomar med mig från barnsben. Inte på något sätt medvetet, men barn lär snabbt och saknar förmågan att sortera ut rätt och fel. Med åren kom den självinsikt som krävdes för att förstå, förändra, se fördomarna. Se varifrån all skit kom. Det krävdes att jag lyssnade på min kloka hustru och förstod. Jag bestämde mig för att mina barn ska ha ett öppet sinne när de flyttar hemifrån. De är värda det och som förälder är en av de viktigaste saker jag kan ge i arv till mina barn. Lära dem att välja bort. Lära dem balans. 

Laddaren till min Fujifilm, eller plast-Leica som en vän kallar den, pajar igen. Tror det är 3:e i ordningen och jag härsknar till lite, skriver till Fujifilm. Det är en bra kamera, kanske den bästa jag har. Långsam men skön att jobba med. Det spelar ingen roll hur bra en kamera är när du aldrig vet om batteriet är laddat eller inte. De skickar en ny laddare utan kostnad och utan knussel, får se hur länge den håller. 

Samma vän som döpt Fujifilmen till plast-Leica lärde mig en sak. Att lyssna, svårare än så behöver det inte vara.

Värdet av en bild, jag skrev om det i mitt inlägg om Herbert och Traude. Vid det senaste besöket hos dem tog jag en bild på Traude. Det är en fin bild, en av mina bästa. Inte perfekt, jag hade kunnat flytta mig någon decimeter i sidled, skapat en bättre inramning, men kanske är lite av det fina att bilden inte är helt perfekt. Hon kniper ihop läpparna lite, det finns en sorg i hennes blick och jag ser mänsklighet och jag ser ett långt liv med allt vad det innebär. Alltid vid sidan av sin make.

Hon ser ut över Nissan från deras altan där på Ågatan. Man ser bron över Nissan därifrån, den som förbinder andra sidan med andra sidan, allt beroende på vilken sida du står på.  Alla byar som delas av en å har alltid en andra sida, inte minst vår lilla by. Jag undrar hur många gånger hon gått över bron till andra sidan. Till fabriken eller till någon av affärerna som låg där eller kanske bara på en promenad en fin vårkväll som denna. ”Vi har ingen trädgård nuförtiden” säger hon. ”Vi orkar inte med den, men jag brukar få vinbär från grannen. Så att jag kan göra saft”.

Bilden här? Från en repetition på Cirkus Olympia, jag gick dit för att försöka göra lite bilder. Det blev inte riktigt de bilder jag ville ha, jag kände mig för mycket som en fotograf, för lite som en människa.  

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: