Sista januari

DSCF0788-Redigera-Redigera

Sista januari och äldsta dottern fyller år och jag längtar efter vår, som jag brukar på hennes födelsedag. Solen smyger fram mellan hustaken på Söder, träffar storstadsmänniskorna i ansiktet och lockar fram leenden, mer komplicerat än så behöver det inte vara och även om +4 grader och en isande vind får leendet att stelna så är det ändå ett leende.

Längtan efter vår, vår som värme, som ljus, som liv. De dagar av vinter vi haft räcker för mig. 

Det blev en helg med punkgubbarna, inte så mycket plåtat, men desto mer sköna minnen att bära med sig. Tucken, trångt, stökigt, underbart. En arena, Liptons, ja vad säger man? Bland det bästa jag sett live på länge. 

Lördagens flanerande tog mig ner till Fotografiska där behållningen blev Pieter Ten Hoopen, Hungry Horse. Underbart vacker, bilder av kärlek, stillhet och tystnad. Berättelsen om en plats, en stad, egentligen något som är ett ingenting i det stora hela. En plats som finns trots att den kanske inte skulle kunna finnas. 

Enkelt och långsamt berättat, precis som jag föreställer mig livet i den lilla staden. 

Och vad säger man mer om besöket i huvudstan denna helg? Det marscheras på gatorna, har gjort det länge nu. Det har varnats för detta och det är på riktigt nu. Och det är människor som inte tagit ställning som ger de rädda råg i ryggen.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: