Skriva krönika

Anna Clarén skriver så fint om det innersta. Det som är så svårt att visa. Livet och döden och när du inte vet om det är glädje eller sorg och den tunna linjen som skiljer dem åt. 

För en tid sedan visade en fotograf bilder ur ett starkt privat projekt för några vänner och mig. Jag minns tystnaden i rummet, känslan av att kliva in i någons tankar, inte bara de tillåtna utan även de förbjudna, de som man bär och gömmer inom sig och lär sig av. De som när kvällen blir natt gör dig till en hel människa. När du inte vet om du ska känna glädje eller sorg och du måste hitta en verklighet att förhålla dig till, ett sätt att ta ställning till dig själv innan du kan ta ställning till det runtomkring. Hitta en väg ut. Först då kan du känna de där viktiga känslorna. Fotografen darrade lite  på rösten av anspänningen och nervositeten och allt blev så mycket finare av det. Och jag förstod att arbetets handlade om en kärlek som ställer krav på den som älskar. Kravet att du måste älska villkorslöst.

En bra berättelse måste ha en förebild, en verklighet att luta sig mot. Och den måste träffa, den berättelse jag fick berättat för mig hade allt.

Jag tror det var Anders Petersen som en gång sa att bilder av döda ting inte intresserar honom alls, men om han får se en människas familjealbum, då vaknar det.  

Min berättelse handlar om det som finns här, det är det enda jag har att berätta om, det och mina tankar, min värld. Personligt dokumentärt skulle någon kanske kalla det. Jag grottar inte ner mig, livet är inte perfekt och ska nog inte vara det heller.  Och ska det berättas om måste det vara ur en dokumentär tanke. Vi kommer på kant med varandra lite till och från, vi har våra sorger. Jag tror inte på självömkan, lika lite som jag tror på att bygga perfekta fasader. Vi har jobbat hårt för att bygga det vi har, alla i familjen har fått göra eftergifter och försakelser och vårt liv liknar huset vi bor i. Lite slitet, renoverat på sina ställen, listerna som aldrig har kommit upp. Men det håller oss torra, varma och trygga. Just som ett hus ska. De där listernas behövs egentligen inte, det är inte de som är avgörande, det är kärleken.

Inget kommer gratis i livet, ju snabbare du lär dig det, desto snabbare kommer du att bygga ett liv. 

Ibland undrar jag hur de politiska besluten fattas. I Halmstad ska det satsas på ett levande och attraktivt centrum enligt kommunen. Så vad gör man? Förbjuder en korvgubbe att stå och sälja sin korv i centrum. Han flydde kriget i Bosnien Hercegovina för snart 25 år sedan och efter 4 år i Sverige började han sälja korv i Halmstad centrum, har gjort det sedan dess. Tills nu, när det beslutats att det inte ska vara någon korvgubbe i centrum och då spelar sånt ingen roll. Om politiker sa morfar ”De är myglare hela bunten”. 

Det ska ju skrivas krönikor i dessa tider. Ses bakåt och framåt. Ja, vad vet jag. Till stor del var 2016 ett skitår. Men jag lärde mig en hel del om mig själv, att jag är en dålig människokännare och att jag är en fighter som kanske inte aldrig, men inte så långt ifrån aldrig, ger upp.

Nog om det. 

Om några dagar flyr vi mörkret, drar söderut. Det blir en bra början på något nytt, en bra början på 2017 och efter ett enormt påfrestande 2016 så ser jag fram mot en ljusare tid. Mer krönika än så behövs inte.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: