Som våren

Våren dundrar in. Inte så där som den gjorde förr, vackert smygande, utan just bara dundrar in. Ena dagen är det snö och minusgrader, nästa dag våren. 20 grader i skuggan, snön drar sin väg och livet börjar andas i mig. Jag sitter på altanen, hundarna ligger framför mig, värmen är inuti mig.

Jag tänker på året som gått sedan förra våren. Berg och dalar, förändringar, tappad kreativitet och funnen kreativitet. Kriser som berört liv och död och kriser som stärkt livet och allt det egentligen handlar om, kärleken. Jag tror att jag kan ta bort mycket i i mitt liv, men tar jag bort kärleken så faller det som livet handlar om. 

Anna Claréns nya bok ”När allt förändrades”, så vacker, så viktig. Livet, bergen, dalarna och allt däremellan. Om kärlek och om att när vi inte har de som finns runt omkring oss så är vi inte hela människor. Jag minns för snart ett år sedan, jag tillhörde en liten grupp som fick äran att lyssna på och se Annas projekt näst det låg i sin linda. Anna läste, röstem darrade en aning och vi kände oss speciella, hennes nervositet fick oss att känna oss så. Hon läste från sin pärm, bladen raspade när hon vände dem och rummet runt omkring oss ekade av tystnad. Vi var människorna i bubblan, uppslukade av här och nu. 

Året som gått sedan dess, jag har spenderat mindre och mindre tid på fejjan, inte av ointresse för vad mina vänner gör och inte för den cirkusen som varit runt fejjan. Mer för att jag inte vill lägga min tid där längre. Om jag lägger 2 timmar om dagen framför fejjan så har jag lagt mer än 700 timmar där på 1 år, 7000 timmar på 10 år. Ärligt talat vet jag inte om jag kan möta min egen blick i spegeln om 10 år. Tänk om jag ställer mig frågan ”Var det värt det?”.

Var gör jag av tiden då? Inte vet jag, den försvinner ändå, en del investerar jag i mig själv, tränar, försöker hålla kroppen i schack. En del av tiden försöker jag lägga på att var närvarande, lyssna på och se de jag har runt omkring mig. De som är livet, kärleken. En del tid ägnas åt hundträning igen. Kanske kan jag möta mig själv i spegeln om 10 år på det sättet. Kanske. 

Året som gått sedan förra våren, knappt en bild, knappt en text, knappt en uppdatering på hemsidan. Det blev så. Allt tog  stopp, stannade av. Det blev en massa ifrågasättande av mig själv, efter det kom livet och efter det kom vintern. Men inga svar.

Nu har våren kommit, allt känns annorlunda, varmare, vackrare. Jag har ett långt samtal med polaren Micke P, tar fram Leican. Den känns tung, klumpig, föråldrad och vacker. Egentligen en skitkamera, rätt kass bildkvalité, manuell fokus och jävligt dyr. Men ändå, slutaren låter som ett tyskt stålverk, precist, pålitligt, i tid. Tyngden ger förtroende och den sammetsmjuka fokuseringen känns sensuell. Jag plåtar, skriver en text. Det handlar om våren, eller kanske om livet, eller kanske om båda. 

Annas bok, köp den. Den berör på djupet, den är mer än bra fotografi, den är en nödvändighet. 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: