Vägskäl

Han är så liten där han går jämte mig. Blått och rödfärgat hår. Så liten och så stor och han ska gå på disco. Jag följer honom till ingången trots att han en liten bit från den försöker att bli av med mig. Jag märker det men jag följer honom envist ända fram, låtsas inte om att jag märkt. Ser på när han får stämpeln på handen och sedan springer in, som att han springer mot livet. Och jag tänker på när närhet blir avstånd och jag står kvar en stund, tittar efter honom. Till sist vänder jag mig om för att gå. Med förvåning märker jag att jag måste blinka bort 1 tår, kanske 2, och ta ett djupt andetag för att lösa upp knuten i bröstet. Du passerar vägskäl här i livet, ett efter ett, de flesta märker du knappt.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: